För ett tag sedan lämnade jag in en bok på en tidningsredaktion, för en recension, trodde jag. Det blev ett inbokat besök hemma hos mig istället. Så nu i veckan hade jag en reporter från den lokala tidningen på besök.
När reportern kom in genom dörren, frågade han om vi hade djur. Vilket vi har. Jag bad honom stiga på och visade in honom, till en av de kattfria zonerna vi har i hemmet, dvs kontoret. För till sängkammaren tyckte jag inte skulle passa sig att ha in en främmande karl.
Efter att han frågat ut mig om en massa saker, blev det hett, som över ett stearinljus, på kroppen. Som den klimakteriekärring jag är kom vallningarna igång. Det bar sig inte bättre än att den väl valda koftan för dagens möte, åkte av.
Efter en stund, hamnade jag på sängen ändå. Reportern ville ta några bilder, sa han. Och det skulle gärna vara på den plats där jag arbetar. Det gick för sig, tyckte jag. Jag hade tidigare under samtalet med honom, berättat att jag ville ha valuta för mina sömnlösa nätter. Eftersom jag visste att det inte var en herrtidning han skulle plåta för, så satt jag på sängkanten, med kläderna på, förutom den kofta jag hade tagit av mig innan och visade upp min debutbok som jag hade skrivit.
Jag tänkte när han hade gått, att vill han skriva om mig, så kan jag skriva likväl. Meningen var att jag skulle hinna att publicera mitt blogginlägg, innan VP hann före mig. Men med tanke på alla reaktioner på FB, har jag märkt att många av er redan läst artikeln och sett att jag hade en reporter i sängkammaren. Fast det är klart, ni såg honom inte, han var ju bakom kameran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar