Telefonsex på en annan nivå

Plockar du fram den lilla handanpassade tekniska prylen, när du inte har något särskilt att göra?

Det finns vissa människor som ringer sådana där betalnummer till någon annan. Bara för att höra dem prata snusk. Det finns säkert par som på distans ägnar sig åt detta med. Allt för längtans lustar.

Några är vi som sett romantiska kommedier där ena skådespelaren har jobbat extra med telefonsextjänster. Eller så har vi hört roliga historier om ämnet ifråga. När den ena i storyn, bär sig tokigt åt och använder telefonen på något annat vis än just pratar i luren.

De som nyttjar mobilerna, som förspel vid intim närvaro med en partner, genom att dra en spader, spela på harpan eller någon annan passionerande patiens. Kan man säga, att de har telefonsex på en annan nivå? Det kan knappast vara upphetsande, ens med Candy crusch.

Nöjd med nöjd kund

För ett tag sedan var jag i London och skulle shoppa lite nytt innehåll till min garderob. Man kan tro att i en storstad som London, borde man bli en nöjd kund och kunna köpa med sig allt möjligt som rymmer en resväska i kabinformat. Det jag fick tag på var ett par byxor och en jacka. Hade önskat hitta ett par nya skor också, i världsmetropolen. Men fann inga som passade. Som kund är jag rätt kräsen av mig vid införskaffandet av nya saker.

Väl hemma i Vetlanda igen, såg jag ett par snygga skor i ett skyltfönster. Då jag gick in i butiken, för att pröva och eventuellt köpa dessa skor, fanns det flera par skor som tilltalade mig. När jag reducerat mina val och stod med två olika skor på varsin fot, kunde jag fortfarande inte bestämma mig, för vilket par som skulle få följa med mig hem. Jag frågade i butiken om jag kunde få mängdrabatt om jag köpte flera par. Men det ville expediten inte ge mig. Stod och funderade ett tag till. För förhastade inköp ligger inte för mig.

Förutom när jag springer på någonting jag verkligen vill ha. Då slår jag till. Så varför välja när man kan ta båda. När jag skulle betala så blev det inte så dyrt ändå. Det berättade jag också att jag tyckte, till expediten och sa även på skoj, att hon i kassan kunde lägga på några procent istället. Hon log och sa, att det ville hon inte göra. Hon såg i alla fall ut att vara nöjd med en nöjd kund.

Hjälp, inget att ha på sig

Är det fler än jag som känner att det inte finns något att ha på sig? Tittar jag in i min garderob så har jag fullt tillräckligt med kläder, men ändå inte. Ibland kan jag tycka att inget passar ihop. Det fattas något att ekipera sig med.Jag skulle vilja ha en annan top till en kjol eller byxa. Någonting annat än en svart eller vit bas t-shirt att sätta på kroppen. Även fast jag vet att det finns något som matchar någonstans. Kanske i tvättkorgen.

Ibland gör jag visserligen tappra försök att rensa. Sorterar plaggen i kasta för återvinning, ge bort och ha kvar högar.

Tyvärr blir jag så nostalgisk av mig när jag plockar bland kläderna och får tag i, bland annat, den där klänningen som jag har haft så roligt i. Att det var för flera decennier sedan, hör egentligen inte hit. Varför har jag kvar långa kjolar i brokiga färger som jag sparat bara för att de var så dyra i inköp?

Jag är en medelålders kvinna som borde ha samlat på mig tillräckligt med förnuft för att kunna rensa ur en garderob. Kläder som jag överhuvud taget aldrig kommer att använda igen. Även fast modet från förr kommer att passera med jämna mellanrum. Jag är inte ett dugg sugen på att anamma mörkbruna manchesterbyxor och jeans med onödigt vida ben. Inte heller banlonpolos och blommiga frottétunikor heller.

Det är klart att jag ibland kan tycka att jag inte har något att ha på mig eftersom det som fyller ut garderoben mest är kläder jag inte ens vill ta på mig. Så nog är det dax för en rensning igen. Ut med det gamla och in med något nytt.

Det hänger på håret

När det gällde mig och mitt intresse för val av partner, tittade jag sällan på varken ögon, kroppshållning, händer eller bakdel. Nej, det var på håret. Man kan säga att jag föll för självfall. Det behövde inte vara ett långt böljande hårsvall men väl lockigt.

När jag ser på gamla kort och minns den svunna tiden så var de flesta förälskelserna mörkhåriga individer med lockar. Nu finns det en del nyanser i de mörkhårigas skara. Men det var dock oftast håret, som var en avgörande attraktionsappeal. Då slog hjärtat volter och fantasierna kom i gungning.

När jag var yngre var det lätt att bli förälskad i olika individer. Nu blir jag nyförälskad i samma man. Det känns tryggt. Inte är det för håret längre. Vilket är tur, för min älskades hårman skimrar i grått.

Han brukar gå och klippa bort lockarna. Lite mot min vilja. Jag vill helst kunna sticka in ett finger i en korkskruvslock och känna värmen från hans huvudsvål mot min kalla fingertopp. Det är klart att han måste iväg och klippa sig och jag mig, med jämna mellanrum.

För mig blir det tyvärr med oregelbundna mellanrum. När jag var långhårig, klippte jag mig bara när jag absolut måste. När topparna var kluvna. Då klipptes det av minst en decimeter åt gången. Men ofta var det ingen som såg att man hade varit hos frisören. I andras ögon var jag en av de där tjejerna som alltid hade långt hår. Men ingen hade koll på hur långt.

De senaste decennierna, har håret blivit kortare. Har man kort hår måste man iväg och trimma det oftare. Så än idag kan man säga att det hänger på håret.