Ett nyår som hamster

Hur man än brukar göra med firandet så finns det nyår som känns mer speciella än andra. För egen del är det bland annat årsskiftet 1991/1992. Då ett kompisgäng var på nyårskryssning,

till Helsingfors. Det var den gången jag blev med fästman. Vi firade nyåret med skål och skrål
på finskt vatten. Lärde oss att gott nytt år skulle uttalas [Hyvvä årta vårta].

En timme senare gick vi med skumpa i glasen, så högt vi kunde ut på fartygets däck. Med vinden i håret. trädde vi ringarna på fingrarna och kysstes i fyrverkerier.

Ett annat år var när vi bojkottade jul- och nyårsfirandet i Sverige och flydde till Kanarieöarna

med familjen. Dyrt! Ja, men vilka upplevelser. Nu ska jag inte gå in på jeep- och kamelsafarin
utan koncentrera mig på just vårt nyårsfirande. På hotellet tillika restaurangens alla bord låg det
dekorationer så som hattar och masker i olika färger som vi tog på oss. Dessutom låg det tutor
och confetti utspridda.

Nyårskvällen var ljum och som den barnsliga förälder jag är, fick jag min kära familj att tycka att
vi skulle få fart på stället. På mitt givna kommando, ett, satte vi tutorna till läpparna. Två, drog
vi in luft i lungorna och tre, så blåste vi ut luften genom den ihoprullade lilla papperstutan så att
den stod rakt ut från våra munnar och gav ifrån sig ett skriande läte. Behöver jag säga att det
blev startskottet för de övriga gästerna i restaurangen att följa efter och skapa mer oljud.
Öronbedövande tjutande, fick de flesta att hålla för de trattarna på huvudet vi lyssnar med.

Inför tolvslaget fick vi vindruvor. Meningen var att vi inför varje klang i klockslaget skulle stoppa
in en vindruva och önska oss något. Jag tror inte att någon av oss i familjen hann önska något.
Vi hade fullt sjå att proppa in druvorna i munnen. De vi inte hann tugga i oss, trillade ut när vi
gapade efter flera. Om vi inte tvingade in dem med tungan i kinderna. Där hopade sig druvorna
så vi såg ut som gigantiska hamstrar i käften.

Reporter i sängkammaren

För ett tag sedan lämnade jag in en bok på en tidningsredaktion, för en recension, trodde jag. Det blev ett inbokat besök hemma hos mig istället. Så nu i veckan hade jag en reporter från den lokala tidningen på besök.

När reportern kom in genom dörren, frågade han om vi hade djur. Vilket vi har. Jag bad honom stiga på och visade in honom, till en av de kattfria zonerna vi har i hemmet, dvs kontoret. För till sängkammaren tyckte jag inte skulle passa sig att ha in en främmande karl.

Efter att han frågat ut mig om en massa saker, blev det hett, som över ett stearinljus, på kroppen. Som den klimakteriekärring jag är kom vallningarna igång. Det bar sig inte bättre än att den väl valda koftan för dagens möte, åkte av.

Efter en stund, hamnade jag på sängen ändå. Reportern ville ta några bilder, sa han. Och det skulle gärna vara på den plats där jag arbetar. Det gick för sig, tyckte jag. Jag hade tidigare under samtalet med honom, berättat att jag ville ha valuta för mina sömnlösa nätter. Eftersom jag visste att det inte var en herrtidning han skulle plåta för, så satt jag på sängkanten, med kläderna på, förutom den kofta jag hade tagit av mig innan och visade upp min debutbok som jag hade skrivit.

Jag tänkte när han hade gått, att vill han skriva om mig, så kan jag skriva likväl. Meningen var att jag skulle hinna att publicera mitt blogginlägg, innan VP hann före mig. Men med tanke på alla reaktioner på FB, har jag märkt att många av er redan läst artikeln och sett att jag hade en reporter i sängkammaren. Fast det är klart, ni såg honom inte, han var ju bakom kameran.

Lyckans ost

Är du för eller emot kälkbackar?

Om det är vinter och kallt, absolut tycker jag att ungar och andra med barnasinnet kvar ska få åka pulka, skidor eller kälke i en backe.

Men att en mejeriprodukt skall få symbolisera ett vinterlandskap. Det tycker jag är synd. Jag stör mig på detta fenomen att osthyvlaren inte förmår att hyvla från en kant till en annan. De håller sig bara på sin kant, antar jag. Eller kant och kant, de karvar mest i mitten hela tiden.

Men det är väl som utförsåkning eller som när jag ville att barnen skulle få ha lite roligt i snön. Jag gick ju inte ända upp i backen och släppte pulkasnöret och lät småbarnen swisha ner hur som helst. De var ju nybörjare och jag var rädd om de små liven.

Alla är nybörjare även i att hantera en osthyvel. Men jag har märkt att vissa nog inte ens vill lära sig att hyvla. Jag är rätt glad över att de inte arbetar med finsnickerier. ("Jag önskar ett plant bord." "Sorry, du fick en mer vågad variant.")

En ost är ändå en ost som råkar få en och annan avhyvling om det är en hård variant, Har ni märkt förresten, att vissa ostar är näst intill omöjliga att hyvla? Ostmassan liksom korvar sig och går sönder när man försöker få sitt pålägg på smörgåsen.Om jag vrider osten ett kvarts till ett halvt varv går det ibland lite bättre. Hur kommer det sig?

Jag har tur om jag får ostskivorna hela.

Annars får jag förlita mig på turen i kärlek eller spel. Då kanske man kan förklara sig som en lyckans ost.

Har du en man i byrån?

“Tänk dig att ha en man i byrån i en ask bland många grejor. När som helst du får lust plockar du fram din ask.” Det har jag hört Lill Lindfors sjunga många gånger. Jag vet inte vad ni anser, men jag tycker att det är en svängig och klämkäck låt..

Men jag förstår aldrig vad det är som det sjungs om egentligen.

Varför skulle hon stoppa ner en  man i byrålådan?

Och sen bara plocka fram honom när hon fick lust.

Jag har varit så naiv när jag hört låten och trodde först att det faktiskt, helt bildlikt, skulle vara en liten man i en byrå. Troligtvis bottnar det i min barndom och jag kom väl att tänka på  Barbies Ken.

Jag är helt säker på att det finns människor, som har det som Lill Lindfors en gång sjöng om att hon kunde tänka sig att ha i byrån. Kanske är det bara en lek med orden i sången, som grundar sig i att stuva undan en jobbig partner. Eller så kan vi få ha våra fantasier och tro att det är den manliga varianten av en uppblåsbar Barbara eller en sådan där penisatrapp som går igång, om den är laddad med batterier. Eller så är det bara någon som har en bortglömd Kendocka liggandes däri. För han var i min barndomsvärld, en liten men dock stilig man, som faktiskt får plats i en ask bland andra grejer i en byrålåda.

En man i byrån – Lill Lindfors

Va' en man kan vara härlig,

och så plötsligt så besvärlig,

ärligt sagt förfärlig, ja ni vet.

Lite prassel följs av trassel,

snick och snack och tissel tassel,

och det är trist man längtar

att få va' i ensamhet.

Tänk dej att ha en man i byrån,

i en ask bland andra grejor.

När som helst du får lust

så plockar du fram din ask.

Tänk dej att ha en man i byrån,

i en ask bland andra grejor.

När som helst du får lust

så plockar du fram din ask.

Känner du dej ensam syster,

lite kelsjuk eller dyster

har du alltid asken att ta till.

Sen har du kul tills det blir tråkigt

blir det obekvämt och bråkigt

stoppar du bara ner din ask i lådan när du vill.

Tänk dej att ha en man i byrån...

En mossig morsa

Vad kalllar du din mamma?

Säger du mamma, morsan eller tilltalar du henne vid namn?

När jag var liten sa jag alltid mamma, aldrig vad hon hette om ingen frågade mig. När jag gick i mellanstadiet började jag säga mor och far. Anledningen till det var att jag hade en brevkompis som sa mor och far till sina föräldrar. Det lät trevligt och annorlunda, så därför gjorde jag det med. Varför hon gjorde det, vet jag inte men jag tänker fråga.

Morsan har jag nästan aldrig sagt. Men det har jag hört andra säga om sina mödrar. Bland annat min man och hans bröder. De kan dra till med morsan, om de vill att hon ska uppmärksamma det de vill ha sagt. Men eftersom de är smålänningar och inte uttalar r, så blir det mossan. Inte det gröna ludna vi kan finna i skogen, men jag tror ni vet vad jag menar.

När jag fick barn eller kottar, som en del säger,  för det finns ju också i en skog, blev jag med ens tilltalad mamma. När ungarna sedan blev längre än mig, blir det till och med lilla mamma ibland.

Vi föräldrar säger fortfarande inför våra vuxna barn, att “Jag ska höra med pappa” eller  “jag ska höra med mamma”.

Jag undrar om ni som redan har fått barnbarn, blev ni mormor, morfar, farmor eller farfar på en gång, efter att era barn, fått ett barn? Jag antar det.

Min egen mor, blev mormor och barnens farmor, blir tilltalad vid sitt namn av svärsöner och svärdöttrar. Men blev såklart farmor, fast hon både är mormor, mamma, svärmor och mossan.

Bussanslutning

Hej och välkomna! Ragnar heter jag och jag är en väldigt snäll människa.

Det brukar stämma om man säger så. Men ibland är jag ett nöt.

En gång var det en allerichock på en av bussarna. Det blev ju akuten och så. Tror att det var en busschafför som var dum då, ett riktigt nöt. Efter det så finns det restriktioner kring nötter på bussarna nu. Vi får inte äta nötter. Det är synd, för det är ju det godaste som finns, av det man kan ha som tilltugg till en öl.

Apropå alkohols intagande på bussresan. Det är samma restriktioner här som på båten. Men här på bussen är det jag som kör och jag tittar rakt fram på vägen, för det tycker jag känns säkrast.

Vi har toalett ombord.

Dit går ni, lämpligast ensamma, det blir så trångt annars.

När ni gjort något så finns det en knapp som spolar bort allt ni gjort. Och har ni inte gjort något så gör det ingenting och då behöver ni inte trycka på knappen.

Vi har WiFi, lösenordet är: Agneta, Margaretha och Klara och en massa nummer… Märkte ni att jag bara sa kvinnonamn? Jag tycker att det ska vara jämnställt. Men egentligen vill jag helst bestämma själv. Men det vet man ju att det är kvinnorna som bestämmer. Men ibland bestämmer man sig för att göra det hon säger, för att få slut på tjatet. För annars kan hon bli arg. Det är märkligt vad arger hon kan bli. Så det vet vi, alla karlar att det är hon som bestämmer hemma.

Apropå den här "Me too" kampanjen, jag vill inte på något sätt förminska det som skett och fortfarande sker. Det är förfärligt. Men jag har startat en ny rörelse. Jag kallar den "You too". Är ni med på den? För det vore väldigt trevligt om någon ville röra på en någongång.

Jag får önska er en trevlig resa nu, och sätt er jämte någon ni inte känner. För efter ett tag så märker ni kanske att ni är släkt. Och det kan ju resultera i att man kan få ärva något vid ett senare tillfälle. Och sen ska ni vara så goda att ta kaffe och en och annan kaka kan vara lämpligt. Tio kronor kostar det, lika mycket som en flaska vatten om ni blir törstiga. Det är till dem som inte har något dricka med sig. Eller till er som redan har druckit ur det medhavda och vill ha mer.

Är det något ni undrar över så får ni fråga. Nu ska jag koncentrera mig på att köra den här sträckan och plocka upp dem som ska med på näskommande hållplats.. Där stannar vi och de som vill tar en bensträckare för att sedan åka vidare med anslutningsbussen så ni kan få åka på er kryssning.

Internationell klimakteriedag

Visste ni att det finns en internationell klimakteriedag?

Jovisst, 18 oktober infaller den.

Jag tycker det är jättebra att man uppmärksammar kvinnor och män i positiv bemärkelse. Men måste vi ha olika dagar för det? Vi har mors dag och för all del fars dag. Men fruntimmerna har redan en hel vecka, så när som på en man vid namn Fredrik. Och nu en internationell klimakteriedag också!

Det är fantastiskt att någon eller några får en tanke om att hylla de kvinnor som har mindre östrogen. Vilket bland annat kan resultera i sömnproblem och värmevallningar utöver humörsvängningar.

Tycker vi verkligen att ilskna klimakteriekärringar ska ha en egen dag? Hur firar man då? Köper en ask klimakteriepiller eller ger tanten en klimakteriefläkt. Vill man jävlas lite så är det ett ypperligt tillfälle att reta upp någon östrogensvag tant. Köp en kaktus och en påse jungfrubröst eller hitta på något annat bus.

Apropå humörsvängningar förresten, så bad jag min man att “Älska mig mest när jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det som bäst”. “Det är ju då det är som svårast”, fick jag till svar. Men jag är glad att han faktiskt försöker.

Debu Tant

När jag fick hem min sändning böcker

så frågade budkillen vad det var som fanns i paketen.

Han hade nämligen varit och levererat liknande tunga lådor

hos Bielke von Sydow dagen innan.

När jag berättade att det var böcker så undrade han om det var någonting i vattnet här i Vetlanda som gjorde att man producerade så mycket böcker.

Det tvivlar jag på, sa jag.

Är du typ en kändis i Vetlanda då? frågade han.

Nej det kan jag inte påstå, sa jag. Jag har inte gett ut något än. Men det är bokmässa lördagen den 9 september på Vetlanda stadshotell.

Då har jag boksläpp.

Då blir jag en debutant.

Du kommer att bli en kändis. Lycka till! sa han innan han gick till budbilen för att leverera… Ja, vad vet jag, mer böcker till utställare på någon bokmässa kanske.

Jag log nog lite fånigt mot honom och tackade för lyckönskningen.

Funderade på ordet kändis.

Jag vill inte bli en kändis.

Förutom till de som känner mig.

Tänkte: Vad har jag gett mig in på?

Jag har nu varit en debutant i 20 dagar och släpper iväg mina böcker till kända och okända.

Vet ni varför det heter debutant?

En debutant (från franskans débutante, "kvinnlig nybörjare") är en flicka eller ung kvinna från en aristokratisköverklassfamilj, som anses ha nått mogen ålder, och inträder i societeten. Ursprungligen handlade det om att få rätt att gifta sig. Wikkipedia

Fast själv ser jag mig som en Debu Tant.

På indonesiska betyder Debu “dust” eller som vi på svenska säger damm,smuts. Så den här tanten kommer inte ha sin litterära ådra i några som helst finkulturella sammanhang. Det blir inga nobla priser för en kåseribok.

Jag måste vara helt galen som ens vågar ge ut en sådan här bok i den här utdöende genren.Tanken med att dela med mig av mina anekdoter, både äldre och nyskrivna,är för att få någon att le en smula igenkännande, åt något. Kanske till och med att göra någon glad.

Är inte det lite nobelt ändå?

Boken är klar för tryck

 Inlagan och omslaget till boken "Husmorskomik, klimakteriekärringens kåserier", ligger i varsinna PDF-filer och väntar på mig att skickas till tryckeriet. Boksläppet sker på Vetlanda stadshotell 9 september 2017. 

Klimakteriekärringen blir då officiellt en debuTANT som egenutgivare. Om jag ska få några böcker sålda i denna utdöende genre måste jag se till att marknadsföra mig. Några förhandsbeställningar har jag redan, av närmast glädjande. Gillar ni inläggen på bloggen så känner ni igen berättarstilen. Många av inläggen härifrån är samlade, men en hel del texter har jag valt att publicera i boken först. Mer information kommer inom kort.

Vänligen/Katarina Schlawe Holmberg,
                Egenutgivare, Katsch förlag

Kung över ängarna

Jag är kung över ängarna,  

sjöng en grupp som kallar sig Drängarna.

Tanter på drift utanför sängarna.

Det köps drinkar och shots för pengarna.

Uggla sjunger han är kung i baren.

Servitrisen skuttar runt som den värsta haren.

Ungdomar hoppar runt i trans

i något som kallas för dans.

En man tycker det är synd att tanten är gift

när han trodde hon var singel och ute på vift.

En ringmärkt käring med vett och sans

ger ingen karl en endaste chans.

Förutom till det som kallas för dans.

När Stadshotellet stänger för natten.

Tanten går hem, släpper in katten.

Plockar undan förfestens attiraljer, dricker vatten.

Lägger sig i sängen

drömmer om ängen.

Vaknar morgonen därpå sjungandes på,

Jag är kung över ängarna

med gruppen som kallar sig Drängarna.

Väckte gubben med ett godmorgon och ett förlåt.

Tänkte, attans vilken jäkla låt!

Ursäkta mig men...

Jag producerar annat än, egentligen ganska obetydliga, vardagsbetraktelser i bloggform. Jag är maskinoperatör också.

Det känns som om jag har några av mina fans på min arbetsplats. De sitter på rasterna vid ett litet runt bord med plats för fem. Men av en härlig anledning så får åtta stycken kollegor plats, om vi vidgar cirkeln något. Jag gillar runda bord. De är så inkluderande.

Mellan matintagen kacklar vi. Det handlar om vardagliga ting. Vad bordsgrannarna har i sina matlådor. En tupp i hönsgården promotar varor från ett varuhus. Tuppen gal om dessa produkter från denna lågprisaffär, som kallar sig "Sveriges fyndigaste", att jag tror han får provision på allt de säljer. Vilket tuppen förnekar. Sen fyller en höna i, att där brukar det handlas toalettpapper av ett visst märke, som räcker längre än andra rullar.

Ungefär där är skitsnacket igång. En annan höna undrar till exempel varför det heter bakplåtspapper. Vilken eller vilket bak ska det användas till? Ändalyktan på bilen eller mellan skinkorna på rumpestumpen?

Apropå papper! När farsan skulle handla dasspapper köpte han ofta en hel bal med, vad han kallade det, skinkputs.

Efter energipåfyllningen är det dags att skingra sig ut i fabriken igen. Till monteringsrum, tvättar, kapar, pressar, bock-, borr-, fräs- och ändformsmaskiner. Där står vi vid våra operationer tills nästa rast. Då vi likt djur på savannen dras till vattenhålet för att släcka törst.

Det går utför

Jag älskar att swischa ner i en nypistad nära på folktom backe då jag kan låta skidorna glida i svängarna med trycket på dalskidan. Det är fantastskt! Om solen skiner blir det bara än mer underbart.

Vartefter dagen går och antalet åk blir fler så ruggas manchestern upp. Ränderna slits ut och hamnar i strängar av snövallar i backarna. Om inte utförsåkarna hinner få ordning på balansen, kan kroppar falla till marken. De ser ut som aporna på Skansen med yviga armar och ben när skidorna kommer i sken.

Jag uttrycker ett; Åh! och tänker stackare, till alla som trillar i liften. Och jag får nära på sympationt när andra kraschar i pisten. Samt har vissa funderingar kring de räddhågsna som sitter i kanten högt upp i backen. De som fortfarande sitter kvar efter det att jag själv har åkt upp och ner igen både två och tre och fyra gånger. Har de gjort sig illa eller törs de inte fara ner för ett stup när det är vinter? Jag är tacksam att andra hjälper mig om det händer något, samtidigt är jag glad över att kunna hjälpa andra med att räcka en stav, en vante eller fånga upp en skida på glid.

Jag hänförs över de åkare som kommer i hög fart och har en stil av elegans kring att hålla ihop kropp och utrustning. Och får hjärtat i halsgropen av de som vågar sig på olika trick i fun parken. Samtidigt irriteras jag över ungar som nonchalant sitter, som en finne i röven och vilar mitt i backen där folk vill ha utrymme att åka ned.

Tar jag pause i skidåkandet och grillar min lunch. Får jag rök i ögonen och en halvbränd sotig korv. Givetvis är det alltid någon långsmal liten rackare som hamnar i glöden. Grillgaller skall lyftas, en rulle kött skall plockas upp.

Det är gråtande barn som fryser om fingrar och tår. Morsor och farsor som med dem till värmestugan går. Det är varm choklad, kaffe eller festis. Det är härligt att åka skidor med familjen eller en bästis. Rosiga kinder som stramar på kvällen. På after ski, sen sitter jag i soffan på fällen.

Tantvarning

När blir man tant?

Är det när jag visar mina barn att jag införskaffat mig nya skor och de ser på dem med en blick som om de aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att ta på sig en sådan skomodell. Och säger samtidigt med avsky i rösten att jag har köpt tantskor.

Jag kontrar och säger:

- Jag blir ju inte yngre precis. Det är bra kvalite´. Dessa kan jag ha även när jag blir pensionär.

Eller är det när jag varit hos frissan och skaffat mig vad jag själv tycker en tantfrisyr? Då har jag varit tant länge nu. För jag har haft samma frisyr i nästan ett decennium om inte snart två.

I en bok jag har hemma, “Tantvarning!” med kåserier av Cecilia Hagen, utgiven av förlaget Forum, står det i slutet av boken, "Tantvarning är när du... tycker att en bok med titeln tantvarning! verkar kul". Jag gläds åt väldigt lite, så det är klart att jag ville läsa den. Ett annat citat från samma bok, "Tantvarning är när du... väljer bekvämlighet före senaste mode". Här kommer skorna in i sammanhanget igen.

Min kära svärmor förtäljde härom kvällen att hon skulle använda sina högklackade skor nu i vår och sommar.
- För benen ser så slanka och fina ut då, sa hon.
Jag nickade och tänkte: Högklackade skor, nej tack! Inte om skorna är obekväma. Är inte det lite festligt ändå? Jag är nog mer tant än en tant är själv.

När min man sätter på

En fråga på Rix MorronZoo, ställdes till lyssnarna i morse, 2017-01-20. Jag tycker frågan passar bra till detta inlägg så jag återanvänder den. Vad går du igång på? Jag tänker dock inte recensera vad som sades på radion, utan bara få er att fundera på det en stund, om ni vill.

Jag går igång på när omtanken i teorin utförs i en praktisk handling. Som när min man sätter på motorvärmaren i bilen då det är minusgrader ute och jag får sätta mig i en varm bil på morgonen. Eller när han sätter på dammsugaren, städar toaletterna och byter handdukar innan jag hinner göra det. Likaså när min partner sätter på spisen, börjar skala potatis och vi hjälps åt med att laga mat.

Alla små kärleksfulla gester går jag igång på. Även en sådan sak som att följa med mig på promenad. För då är man i gång. En kärleksfull kram på det. Puss på er.

Den gode, den onde och den fule

Har du känt dig både ond och ful i din godhet någongång? Den senaste veckan har jag gjort det. Jag har dock inte varit med i någon provfilmning för en ny spagettiwestern med Clint Eastwood.

Den onde vill egentligen inte prata och när hon gör det så vill inte rösten komma till sin rätt. Den fule önskar att hon hade en tampong att trycka upp där det rinner som värst. Istället knycklas en pappersnäsduk ihop och stoppas in i kranen. Det minskar droppandet för stunden. Den fule rödnariga mitt i plytet och den onde, med smärtande rivigt mat- och luftintag, tvingar den gode att omprioritera sin lojalitet gentemot andra. Allt för att skallebank och febertoppar skall lägga sig.

Den gode får ringa en kollega och låta den onde kraxa fram att hon, den gode, tillika den onde och den fule, stannar hemma och kurerar sig ett par dagar. Allt för den goda hälsans skull.

Det var inte någon actionladdad vecka om man bortser nys och hostattacker. Knappast någon dramatik att tala om heller. Mest soffhäng med filmtittande och mycket honungsvatten.