Ett nyår som hamster

Hur man än brukar göra med firandet så finns det nyår som känns mer speciella än andra. För egen del är det bland annat årsskiftet 1991/1992. Då ett kompisgäng var på nyårskryssning,

till Helsingfors. Det var den gången jag blev med fästman. Vi firade nyåret med skål och skrål
på finskt vatten. Lärde oss att gott nytt år skulle uttalas [Hyvvä årta vårta].

En timme senare gick vi med skumpa i glasen, så högt vi kunde ut på fartygets däck. Med vinden i håret. trädde vi ringarna på fingrarna och kysstes i fyrverkerier.

Ett annat år var när vi bojkottade jul- och nyårsfirandet i Sverige och flydde till Kanarieöarna

med familjen. Dyrt! Ja, men vilka upplevelser. Nu ska jag inte gå in på jeep- och kamelsafarin
utan koncentrera mig på just vårt nyårsfirande. På hotellet tillika restaurangens alla bord låg det
dekorationer så som hattar och masker i olika färger som vi tog på oss. Dessutom låg det tutor
och confetti utspridda.

Nyårskvällen var ljum och som den barnsliga förälder jag är, fick jag min kära familj att tycka att
vi skulle få fart på stället. På mitt givna kommando, ett, satte vi tutorna till läpparna. Två, drog
vi in luft i lungorna och tre, så blåste vi ut luften genom den ihoprullade lilla papperstutan så att
den stod rakt ut från våra munnar och gav ifrån sig ett skriande läte. Behöver jag säga att det
blev startskottet för de övriga gästerna i restaurangen att följa efter och skapa mer oljud.
Öronbedövande tjutande, fick de flesta att hålla för de trattarna på huvudet vi lyssnar med.

Inför tolvslaget fick vi vindruvor. Meningen var att vi inför varje klang i klockslaget skulle stoppa
in en vindruva och önska oss något. Jag tror inte att någon av oss i familjen hann önska något.
Vi hade fullt sjå att proppa in druvorna i munnen. De vi inte hann tugga i oss, trillade ut när vi
gapade efter flera. Om vi inte tvingade in dem med tungan i kinderna. Där hopade sig druvorna
så vi såg ut som gigantiska hamstrar i käften.

Reporter i sängkammaren

För ett tag sedan lämnade jag in en bok på en tidningsredaktion, för en recension, trodde jag. Det blev ett inbokat besök hemma hos mig istället. Så nu i veckan hade jag en reporter från den lokala tidningen på besök.

När reportern kom in genom dörren, frågade han om vi hade djur. Vilket vi har. Jag bad honom stiga på och visade in honom, till en av de kattfria zonerna vi har i hemmet, dvs kontoret. För till sängkammaren tyckte jag inte skulle passa sig att ha in en främmande karl.

Efter att han frågat ut mig om en massa saker, blev det hett, som över ett stearinljus, på kroppen. Som den klimakteriekärring jag är kom vallningarna igång. Det bar sig inte bättre än att den väl valda koftan för dagens möte, åkte av.

Efter en stund, hamnade jag på sängen ändå. Reportern ville ta några bilder, sa han. Och det skulle gärna vara på den plats där jag arbetar. Det gick för sig, tyckte jag. Jag hade tidigare under samtalet med honom, berättat att jag ville ha valuta för mina sömnlösa nätter. Eftersom jag visste att det inte var en herrtidning han skulle plåta för, så satt jag på sängkanten, med kläderna på, förutom den kofta jag hade tagit av mig innan och visade upp min debutbok som jag hade skrivit.

Jag tänkte när han hade gått, att vill han skriva om mig, så kan jag skriva likväl. Meningen var att jag skulle hinna att publicera mitt blogginlägg, innan VP hann före mig. Men med tanke på alla reaktioner på FB, har jag märkt att många av er redan läst artikeln och sett att jag hade en reporter i sängkammaren. Fast det är klart, ni såg honom inte, han var ju bakom kameran.

Lyckans ost

Är du för eller emot kälkbackar?

Om det är vinter och kallt, absolut tycker jag att ungar och andra med barnasinnet kvar ska få åka pulka, skidor eller kälke i en backe.

Men att en mejeriprodukt skall få symbolisera ett vinterlandskap. Det tycker jag är synd. Jag stör mig på detta fenomen att osthyvlaren inte förmår att hyvla från en kant till en annan. De håller sig bara på sin kant, antar jag. Eller kant och kant, de karvar mest i mitten hela tiden.

Men det är väl som utförsåkning eller som när jag ville att barnen skulle få ha lite roligt i snön. Jag gick ju inte ända upp i backen och släppte pulkasnöret och lät småbarnen swisha ner hur som helst. De var ju nybörjare och jag var rädd om de små liven.

Alla är nybörjare även i att hantera en osthyvel. Men jag har märkt att vissa nog inte ens vill lära sig att hyvla. Jag är rätt glad över att de inte arbetar med finsnickerier. ("Jag önskar ett plant bord." "Sorry, du fick en mer vågad variant.")

En ost är ändå en ost som råkar få en och annan avhyvling om det är en hård variant, Har ni märkt förresten, att vissa ostar är näst intill omöjliga att hyvla? Ostmassan liksom korvar sig och går sönder när man försöker få sitt pålägg på smörgåsen.Om jag vrider osten ett kvarts till ett halvt varv går det ibland lite bättre. Hur kommer det sig?

Jag har tur om jag får ostskivorna hela.

Annars får jag förlita mig på turen i kärlek eller spel. Då kanske man kan förklara sig som en lyckans ost.

Har du en man i byrån?

“Tänk dig att ha en man i byrån i en ask bland många grejor. När som helst du får lust plockar du fram din ask.” Det har jag hört Lill Lindfors sjunga många gånger. Jag vet inte vad ni anser, men jag tycker att det är en svängig och klämkäck låt..

Men jag förstår aldrig vad det är som det sjungs om egentligen.

Varför skulle hon stoppa ner en  man i byrålådan?

Och sen bara plocka fram honom när hon fick lust.

Jag har varit så naiv när jag hört låten och trodde först att det faktiskt, helt bildlikt, skulle vara en liten man i en byrå. Troligtvis bottnar det i min barndom och jag kom väl att tänka på  Barbies Ken.

Jag är helt säker på att det finns människor, som har det som Lill Lindfors en gång sjöng om att hon kunde tänka sig att ha i byrån. Kanske är det bara en lek med orden i sången, som grundar sig i att stuva undan en jobbig partner. Eller så kan vi få ha våra fantasier och tro att det är den manliga varianten av en uppblåsbar Barbara eller en sådan där penisatrapp som går igång, om den är laddad med batterier. Eller så är det bara någon som har en bortglömd Kendocka liggandes däri. För han var i min barndomsvärld, en liten men dock stilig man, som faktiskt får plats i en ask bland andra grejer i en byrålåda.

En man i byrån – Lill Lindfors

Va' en man kan vara härlig,

och så plötsligt så besvärlig,

ärligt sagt förfärlig, ja ni vet.

Lite prassel följs av trassel,

snick och snack och tissel tassel,

och det är trist man längtar

att få va' i ensamhet.

Tänk dej att ha en man i byrån,

i en ask bland andra grejor.

När som helst du får lust

så plockar du fram din ask.

Tänk dej att ha en man i byrån,

i en ask bland andra grejor.

När som helst du får lust

så plockar du fram din ask.

Känner du dej ensam syster,

lite kelsjuk eller dyster

har du alltid asken att ta till.

Sen har du kul tills det blir tråkigt

blir det obekvämt och bråkigt

stoppar du bara ner din ask i lådan när du vill.

Tänk dej att ha en man i byrån...

En mossig morsa

Vad kalllar du din mamma?

Säger du mamma, morsan eller tilltalar du henne vid namn?

När jag var liten sa jag alltid mamma, aldrig vad hon hette om ingen frågade mig. När jag gick i mellanstadiet började jag säga mor och far. Anledningen till det var att jag hade en brevkompis som sa mor och far till sina föräldrar. Det lät trevligt och annorlunda, så därför gjorde jag det med. Varför hon gjorde det, vet jag inte men jag tänker fråga.

Morsan har jag nästan aldrig sagt. Men det har jag hört andra säga om sina mödrar. Bland annat min man och hans bröder. De kan dra till med morsan, om de vill att hon ska uppmärksamma det de vill ha sagt. Men eftersom de är smålänningar och inte uttalar r, så blir det mossan. Inte det gröna ludna vi kan finna i skogen, men jag tror ni vet vad jag menar.

När jag fick barn eller kottar, som en del säger,  för det finns ju också i en skog, blev jag med ens tilltalad mamma. När ungarna sedan blev längre än mig, blir det till och med lilla mamma ibland.

Vi föräldrar säger fortfarande inför våra vuxna barn, att “Jag ska höra med pappa” eller  “jag ska höra med mamma”.

Jag undrar om ni som redan har fått barnbarn, blev ni mormor, morfar, farmor eller farfar på en gång, efter att era barn, fått ett barn? Jag antar det.

Min egen mor, blev mormor och barnens farmor, blir tilltalad vid sitt namn av svärsöner och svärdöttrar. Men blev såklart farmor, fast hon både är mormor, mamma, svärmor och mossan.