Klimakteriekäringen har skaffat sig en ny hobby

Jag är inte mycket för att organisera och planera vad gäller fritidsaktiviteter. 

Det har jag nog med på jobbet. Visserligen måste man planera lite grann om man ska utföra något projekt hemmavid. Måla och bygga saker tex. 

Men det mesta görs av lust. Det vill säga av infall man får för stunden. Vill jag baka något till fikat. Så gör jag det. Känner jag för att rensa ogräs, så gör jag det. (Om det är den perioden på året.) Känner jag inte för att rensa ogräs så låter jag bli.

En dag kände jag för att börja blogga. Funderingar hade förvisso funnits tidigare. Men det var inte förrän en vän, som testläste några av mina alster, kom med förslaget att texterna skulle passa bra i bloggform.

I och med all kritik folk får utstå i sociala medier så var jag rädd för att människor som inte ens känner mig skall börja kritisera och hota samt vara allmänt otrevliga mot en annars så hygglig individ.

Men jag tänkte om. Funderade på om Astrid Lindgren skulle ha bloggat. Och sedan var jag igång. Det är kul att publicera inlägg. Försök själva så får ni se.

Lite planering blir det dock. Men det är hanterbart.

Får se nu hur länge infallet håller i sig.

Än har jag inte fått några otrevliga inlägg. 

Bara muntliga lovord och kommentarer på fb, och sms, att ni suttit och skrattat igenkännande. (Speciellt åt inlägget med dasspappret.)

Det är kul att höra.

En Win Win -situation med andra ord.

Jag tycker det är roligt att skriva och ni tycker det är trivsamt att läsa.

Jag vill passa på att tacka mina läsare. 

Både ni nyfikna som undrar vad jag är för en individ och er som man brukar kalla, “De närmast sörjande”. Men jag vill gärna uttrycka mig som om ni vore “De närmast glädjande”, istället. Det vill säga, familjen, man, barn och syster samt övriga släktingar som har hittat hit till sidan. Samt arbetskamrater och vänner förstås.

Stor kram till er alla.

Tack vare er, så gillar klimakteriekäringen sin nya hobby.

Det var då jag fick nog

Påskhelgen var inte ens över förrän jag hade tröttnat på godisätandet. 
Barnen hade nästan bara ätit påskägg under hela vistelsen hos sin mormor och morfar, moster och troligen blivande morbror..

Ägg som hönorna värpt och godis ur det obligatoriska pappersägget. Bland annat chokladägg med färggranna staniolpapper om. Den yngsta, då snart tvååriga tösen, blev lika glad var gång hon skalat ett ägg och uppmärksammat vad som fanns i.

Undertecknad fann sig förtjust i några ägg med mörk och ljus choklad, fyllda med någon geléaktig chokladdelikat fyllning.

I bilen på väg hem från Sörmland fyllde jag varsina pappersskalshalvor med godis.

Jag hade fått tag i en “svart fot” med ovanligt stor stortå. 

Det var inte bara en onormalt stor tå på foten utan hela foten var av modell större. Vad gäller godisfötter. Men, allting är relativt.

Lakritssmaken var det inget fel på men däremot konsistensen. Efter cirka tio minuters tuggande hade jag ändå hälen kvar.

Det var då jag fick nog. 

Någonstans mellan Nyköping - Norrköping, klockan 16.55 på påskaftonen. Jag frågade om fästmannen hade ätit upp sin “fot”. Det hade han gjort. Vi diskuterade och samtyckte att det var och i hans fall, varit extremt jobbigt. Varpå jag fortsatte mitt tuggande med en rejäl käkgymnastik som följd.

Ovanstående skrev jag för nitton år sedan ungefär. 

Vartefter ungarna blev äldre, och en fler, så blev pappersäggen större. Tills ett år, då vi köpte ett jättestort ägg och fyllde med galet mycket godis, som vi plockade och åt ur hela familjen. Så hade vi det ett par år.

I år var det dock första gången, som vi inte fyllde något påskägg alls. Inte en godisbit köpte vi hem till påsken. 

Man kan nästan tro att jag har fått nog.

Fest på toaletten, hur lätt är det att torka sig med confetti?

För ett tag sedan när jag stod och pratade med några arbetskamrater, tog jag upp den där onödiga tiden man vistas i ett litet rum för att uträtta lite nödvändiga saker. Inte det klassiska när man märker att pappret har tagit slut, efter det man har gjort sina behov. Utan alldeles tvärtemot. När man skall börja på en ny toalettpappersrulle. 

Jag vet inte hur det ser ut på alla andra offentliga toaletter men där jag går på toaletten så uppkommer problemen frekvent.

Hur i hela friden kan företag få för sig att göra toalettpappersbehållarna för små för rullarna som skall vara där? Eller hur förmår någon som vill saluföra toapapper att man skall placera onödigt stora rullar i en för snäv hållare?

När toalettpappret tar slut på den ena rullen kommer det nedfarande en ny ur automaten.

Jag sticker in händerna så långt det går och snurrar på rullen först åt ena hållet och sen åt det andra tills man får tag i änden på ett glansigt papper runt rullen. Sen blir det nästintill omöjligt att få tag i något papper alls. Det är som om man har att göra med en confettimaskin. För pappersbitarna man pillar ut genom automaten med hjälp av fingrarna som envisas med att riva sig på taggarna, som pappret skall rivas av mot, om man finge fatt i något, blir inte större än två, tre cm i diameter. Hur lätt är det att torka sig då?

Har jag någorlunda tur så kan man få ut girlanger istället. Man får fatt i en pappersflik och drar försiktigt ut remsor som är ungefär fem cm breda. Medan jag drar och hoppas att det sköra pappret inte ska gå av, väntar man på att remsan skall bli bredare. Det vill säga i fullbredd likt en normal toalettpappersbredd.

Av girlanger blir jag dock lite gladare över. Dessa kan vikas eller knycklas ihop så man åtminstone kan torka sig i arslet med.

Är det endast confetti så blir man inte direkt på festhumör. Då ledsnar jag och finner ingen annan väg ut från dasset än att knycka papper från pappershanddukarnas automat istället, Fast jag vet att man inte ska slänga dessa i toaletten så gör jag det ändå. För jag skiter fullständigt i konsekvenserna. Det enda jag vill är att få komma ut därifrån.

Det visade sig att flera av mina arbetskamrater har upplevt och kommer säkerligen även fortsättningsvis råka ut för samma sak. En av dem kollar alltid in på toaletten innan personen ifråga uträttar sina behov. Allt för att undvika detta pappersproblem. Det är inte undra på att E-faktorn (effektivitetsfaktorn) på jobbet är dåligt ibland. 

En viss del av produktionstiden sitter man på dass och producerar confetti.

Åker klimakteriekäringar till blåkulla?

Jag var där, satt i skuggan under ett träd och åt min matsäck, precis vid foten av platån där påskkärringarna stämmer träff. Det hade varit ett resmål bland många andra som jag önskat resa till länge.

Var det många häxor där undrar ni som inte vågat er dit än?

En och annan skata såg jag allt. De swishade runt bland trädtopparna. Kanske för att de kände sig vilsna och inte vågade sig ner i flocken av kacklande hönor. Eller om de bara ville ta sig en uppfriskande flygtur innan de satte sina fötter på de heta klipphällarna för att gemensamt gå på pickninck. Samt utbyta erfarenheter av sina häxkonster.

Många av oss har redan som barn spökat ut oss någon gång på skärtorsdagarna. När vi i vår tur fått barn, har vi klätt ut dem med förkläde och sjalett på huvudet. Målat fräknar och rödrosiga kinder på dem. Vi har skämtat om att ta kvasten till Blåkulla inför denna torsdagen vid påsk.

Det finns bolag som ordnar resor dit. Samåkningstider med bla. kvast mot denna destination. Jag tog båten, tur och retur från Oskarshamn till Blå Jungfrun tillsammans med ett gäng andra en dag.

Så på frågan om klimakteriekäringar åker till Blåkulla. Självklart, jag har ju varit där. Men jag väljer andra dagar än skärtorsdagen. 

Det är så många andra kärringar som åker dit då. Har jag hört.

Glad påsk på er!

Förväntat resultat/Jag ser det på påsklämmorna

I köket vid spisen har jag tre små porslinsburkar vilket det står skrivet på vad som skall vara i. Det stämmer inte alls om man lyfter av locken och tittar efter vad som egentligen finns i. På en burk står det “lite smått och gott” det är vad jag fyllt de andra burkarna med också.

Nåväl, i en av burkarna har jag påsklämmor eller inte. 

Sådana klämmor i olikfärgad plast cirka fyra centimeter långa och en centimeter breda som man med lätt hand knäpper och snäpper med. Twixit står det på somliga. Det finns större modeller men de har jag i en låda i köket istället eftersom burken är för liten.

Helst ska burken vara tom för då är frysen full. När burken är välfylld så pass att påsklämmorna syns under locket, då är det dags igen. Att baka bröd.

Har man tur hinner man få lust att baka innan burken är överfull. Annars får jag ta den ork och tid jag har samt börja med degen ändå. För när jag väl står där med degkrokar, jäst och mjöl så kommer oftast lusten in och samsas med tid och ork.

Resultatet blir som jag förväntar mig. Porslinsburken tom på påsklämmor. Frysen blir åter laddad med rågbullefrallor för kommande frukostar. Som bonus på verket, kanelbullar till fikastunder en tid framöver.

Vissa perioder bakar jag allt mitt bröd själv. Annars finns det människor som inget annat gör än att bakar hela dagarna. De gynnar jag med glädje när man inte har varken tid, lust eller ork. Då får burkarna stå där med eller utan klämmor.

Förkylningsdax

VARNING UTFÄRDAS!

Känsliga personer läser på egen risk

Hur mycket snor finns det i en näsa egentligen?

Det måste finnas fler än jag som har undrat det. Man avverkar flera meter hushållspapper eller ett okänt antal förpackningar med pappersnäsdukar när man är förkyld.

Var någonstans finns det vanliga hederliga näsdukar i mjuk bomull att inhandla? Jag vill inte snyta mig i billiga näsdukar som är så tunna att snoret tränger igenom tyget så fingrarna blir blöta.

När barnen var förkylda, när de var små, försökte jag förklara att ju mer de snöt sig desto mer snor blir det. (Om det stämmer vet jag inte.) Hushållspapper kan vara hårt att fräsa ut och torka av små näsor med. De snyts så pass att näsan på vederbörande blir röd, Röda näsvingar svider.

För att mildra smärtan och minska åtgången av papper, samt därmed slippa plocka snorfanor vilka brukar hamna överallt i hemmet, så fick barnet som var förkylt ett gammalt örngott eller en väl använd kökshandduk som snytetyg. Det är åtminstone mjukare för en liten näsa, tillräckligt stort för att kunna snyta sig i många gånger och lätt för barnet att hålla reda på.

Länge trodde jag att man under förkylningsperioden kunde se i vilket stadium i sjukdomsförloppet man befann sig i. Just på snoret. Från klart genomskinligt och irriterande rinnigt till segt gulgrönt ofta täppt i näsan snor som påvisar att det snart är över med förkylningen för denna omgången. Alla förkylningar ter sig olika. Det är nog främst om det är något virus i kroppen som ger en indikation av hur det kan stå till med utvecklingen av tillfrisknandet.

Om jag är sjuk och befinner mig i den “gulgröna-sega-snor-perioden”  börjar jag fundera: Var kommer allt snor ifrån och tar det aldrig slut?  
Jag tycker att jag har snor i hela huvudet. Det täpper igen både i öron, näsa och hals.

Jag fick tillskickat mig en Kalle och Hobbe serie av min syster en gång. 

Historien var som följer: 

Mamman till sitt barn som samlar upp allt snor.

• Vad ska du ha allt snor till?
• Häftmassa, svarar barnet.

Det är just vad snor kan vara. En klibbig seg gulgrön häftmassa. Likt klister som håller på att härda ungefär. När så klistret har torkat då är det dags att sätta den sista snorkråkan som punkt.

Ninja warrior

Somliga dagar önskar jag vore mer upplyftande än andra. Det är de där dagarna man varit hemma från jobbet för en förkylning eller känner sig lite nere och allmänt uttråkad.

Jag önskar att all nyttig mat, vatten, hälsokostprodukter, huskurer och ibland en och annan värktablett man stoppat i sig. Att alla promenader, cykelturer och umgängen med positiva människor skulle ha tankat kroppen med livsglädje och tillräckligt med energi för att må bra hela året igenom.

Men rätt som det är så slår bacillerna till och bryter ner kroppen så pass att man knappt orkar ta sig från sängen till soffan. Det går någorlunda bra ett par dagar. Men sedan börjar det bli långtråkigt.

Även fast jag vill ha energi som en Ninja warrior så vet jag med mig att jag aldrig kommer upp i den styrkan. Eller bli våghalsig och få smidigheten som en som utövar parkour.

Men jag kan förlika mig med det. För jag vet att efter några dagar hemma i ynkligt skick så förvandlas kroppen och mitt sinne. Den får mer ork och energi till att börja röra på sig igen.

Jag blir säkerligen aldrig en ninja warrior men jag kanske kan få känna mig som en i alla fall.

Skulle Astrid Lindgren ha bloggat?

Om möjligheten fanns under Astrid Lindgrens verksamma tid, skulle hon använt sig av dessa sociala medier då?

Jag tror faktiskt det. Hon var en folkkär rättvisekäring i min mening. En kvinna som engagerade sig för de svaga i samhället. Hon ville uppmärksamma saker som inte stod rätt till och det på sitt allra mest bestämda sätt.

Här sitter jag som en fis i rymden och funderar på om jag skulle våga mig på att blogga. Inte för att uppmärksamma och skapa rättvisa på vår ädelmodiga, Astrids vis. Denna barndomsminnenas älskade sagotant. Jag skulle bara vilja sprida lite glädje i den mån jag kan. Få en och annan att småle genom att någon gång snubbla in på en cybersida med vardagsbetraktelser.

Att få någon att le, är det inte lite ädelt ändå.