Jag är världsbäst

Jag är världsbäst!

Vem är kaxig nog att uttrycka sig på det viset?

Möjligtvis Zlatan och alla som vunnit på sina bedrifter i saker det går att vinna världsmästerskap i.

Det var inte jag själv som tyckte att jag var världsbäst. Det är lätt att bagatellisera sina handlingar i vardagen. Man tycker att det man gör, kan andra göra de med. 

- Du är världens bästa… Vet du det?", sa en arbetskamrat till mig en dag. 
- Tack!, svarade jag. För vad svarar man annars på något sådant.Jag hade bara kollat om skriket jag hörde, var kopplad till en olycka. Vilket det gudskelov inte var. 

Samma dag fick jag höra av en annan arbetskamrat: “Åh, vad du är bra!” och “Vad skulle vi göra utan dig?” Medan kramen kom mot mig med helöppna armar. Då hade jag bara ändrat på några parametrar i en maskin.

Jag önskar att fler fick höra hur fantastiska de är. Vilken känsla trevliga ord och handlingar kan göra med en. För mig känns det ungefär som när barnen kan tycka att man är världens bästa mamma. Fast jag realistisk nog kan förstå, att det finns så många andra mammor, pappor, släktingar, vänner och arbetskamrater som är världsbäst. Jag blir i alla fall rent av lycklig, över att få göra andra glada.

Om man får någon att tycka att man är världens bästa, för en liten stund, så är det väl helt underbart. Det är bara att tacka och ta emot. Insupa känslan över att vara värdefull för någon. Någon kan vara DU. Var tacksam över de som är tacksamma över det du gör.  

Speciellt om de säger att du är världens bästa.

Klimakteriefläkt mot inre klimatförändringar

För att stå ut på arbetet med de inre klimatförändringarna, så fick jag företaget jag jobbar på att skaffa en klimakteriefläkt till mig.

Under den varma delen av året, försvinner fläkten från min arbetsplats rätt ofta. 
Jag missunnar ingen att få en frisk fläkt om de är varma. Men jag tycker att det är förargligt att behöva leta efter fläkten, var gång den försvinner.

Efter ett tags letande, fixade jag en etikett och satte på fläkten.

Katarinas klimakteriefläkt, men det hjälpte inte alls.

När jag tröttnat ordentligt, skrev jag en liten lapp och tejpade fast.

SKAFFA ER EN EGEN FLÄKT! UTLÅNAS INTE MER. Personlig utrustning mot klimakterievallningar för fruntimmer i övergångsåldern. Passa er för ilsken tant!

Det hjälpte föga. Tyvärr blir jag sällan arg så den ilskna tanten uteblev. Jag bad ansvariga att köpa fler fläktar. Därefter fick klimakteriefläkten stanna kvar på avdelningen i alla fall. Mycket kan bero på att fläktens stödben demolerats av allt flyttande och nu måste stödjas mellan arbetsbord och vägg, för att kunna stå själv. Annars trillar den och hamnar raklång på golvet.

Vid ett av nederlagen, då fläkten var golvad. Kom vår dåvarande produktionschef och ville titta till hur det såg ut på avdelningen. Jag var själv inte där, för att kunna resa upp och stadga fläkten och förstår att det inte såg respektabelt ut, inför ett viktigt kundbesök. 

Min klimakteriefläkt hamnade i skrotbingen, med ett lovande ord att jag skulle få en ny.

För egen del behöver jag inte svalka av mig lika ofta längre men det finns andra kvinnor på avdelningen som kan tänkas behöva en på grund av sina inre klimatförändringar.

Väderleken vattenkrig

Ibland blir dagarna inte som man tänkt sig.

Jag ville bli klar med ogräsrensningen i den stora rabatten.

En mulen himmel släppte väder. 

Väderleken lekte vattenkrig med mig. 

Länge var vi motståndare lika envisa.

Vattnet tyngde ner mitt hår. Blötte ner mina handskar. 

Jorden var i maskopi med min motståndare och 

sög åt sig så mycket väta den bara kunde. 

Skitade ner i stort sett allt det jag hade på mig.

Jag gav mig inte förrän rabatten var fri från kirskål och målla. 

Blöt, kall och nöjd med dagens uppgift, gick jag in. 

Värmde mig med en ångande dusch. 

Vatten som vatten, tänkte jag. 

Men nu är det jag som bestämmer när det ska sluta skvala. 

Vem vann väderleken? 

Jag tror det blev oavgjort. 
Jag slutförde mitt uppdrag, sitter inomhus med torra kläder och 
hör regnet smattra mot rutan.

Vårruset

Så stod man där i startledet med nummerlapp på bröstet och kände värmen pulsera från alla förväntansfulla flickor, tjejer, kvinnor och tanter.

Solen sken, högtalarna spred ut musik och “Clabbe” gjorde allt vad han kunde för att göra sin röst hörd. Sorlet från alla deltagarna runt omkring var intressantare. På flera podium stod “Friskis och Svettis”- ledare och visade hur vi skulle kunna värma upp.

Visst försökte man att utföra lite rörelser. Armar upp och hopp på stället var det enda som fungerade på den plats jag befann mig. Efter ett tag gav jag upp, för att det var så trångt. Hade man sparkat bakåt med foten eller dragit upp knäna framför sig, så kan ni själva förstå vad som skulle kunnat hända. De flesta skonade sina medsystrar och lät bli. 

Så gick startskottet för “springa fort”- deltagarna. Efter några minuter var det “springa”-deltagarnas tur. Vårt arbetslag hade placerat sig där. Vårruset var äntligen igång. Inte var det någon rusning precis. Några joggade. Men det var som att jogga på stället så vi la om taktiken och gick i rask takt utmed den fem kilometer långa banan.

Tiden var inte den viktiga. Det handlade om själva händelsen. Samvaron att göra något i ett arbetslag. Deltaga i folkfesten, motionera och njuta av vårens grönska. Som pricken över i-na i picknick- kassen, satt vi tillsammans och mumsade, efter en skön promenad en vacker kväll i maj. Lite småkallt blev det när solen försvann bakom trädtopparna. Min första gång på ett vårrus blir säkerligen inte min sista.