Ett rött paket med vita snören

Jag undrar om det finns fler som färgmatchar sina paket? Jag gillar att slå in paket. Det bör vara vackra papper och gärna med saxkrusade snören. Det kan vara knepigt att krusa snören ibland. Speciellt om jag fått tag i ett snöre med taskig kvalitet, råkat ta den slöaste saxen ur lådan eller om jag är ouppmärksam och börjar dra med saxeggen på fel sida på snöret. Då rakpermanentas den färgade lilla remsan istället.

På senare år har jag blivit larvig när det gäller omslagen på klapparna. Det ska matcha. På ett sätt var det lättare förr då man bara tog ett tomteprytt papper i mängden. Numera har jag färgtema runt gåvorna. Jag väljer papper efter hur jag vill att paketen kommer att se ut tillsammans. Ett år gick alla paket i blått. Ett annat år, vanligt brunt omslagspapper med hushållssnöre om. Jag tror knappast att jag är ensam om att någongång ha ritat och klippt ut pepparkaksgubbar och gummor och skrivit “God jul...önskar…” på adresserna. Eller fått för sig att använda dagstidningar för att dölja det man önskar glädja någon med.

Frågan är om ungarna bryr sig så mycket när de är små. Men i väntan på julklappsutdelningen så tycker jag det är fint med dekorativa paket under och omkring granen. I år finns det åtminstone minst ett litet rött paket med vita snören.

Vikarier behövs

Att vara vikarie är inte alltid lätt.

En period på förskola nästa i ett klassrum.
Byten kan komma tätt.

Man hoppar in vid sjukdom och dylika ting.

Stackars ungar, de fattar ingenting.

Från blöjbyten, påklädning, stoj, mat och vila.

Till undervisning, man får mellan lektionerna ila.

Man är fröken för stora barn och fröken för små.

Man byter arbetsuppgifter från dag ett till dag två.

Jag vet inte vad jag tycker är sämst.

De korta stunderna då jag knappt hinner prata
med de jag skall arbeta med. Det är hemskt!

Eller de perioder då jag hinner skapa kontakter och få känslomässiga relationer med alla berörda parter. Barn på förskolor, elever, föräldrar och arbetskamrater.

När jag börjar tycka om alla och jag trivs bra.
Då skall jag sluta ganska tvärt en dag.

Många tårar har fällts från olika kinder.
Många klumpar av sorg i magen känns som hinder.

Vikarier behövs!
Vi finns till för ett par timmar en dag,
till en heltid med övertid, på upp till ett halvår.
Det vill säga ett tag.

Sedan byts vi ut igen.
av ordinarie personal som innan var.

Eller blir bortrationaliserade
av de som högre utbildningar har.

Hur länge skall jag orka?
Hur länge står jag ut?

Jag orkar snart inte längre
med dessa avskeds slut.

Varje ny dag, är en dag full av nya möjligheter.

Jag fortsätter ett tag till, undrar just vad nästa ställe heter.

Jag slutade att arbeta innom barnomsorgen och i skolans värld 2004. Min äldsta dotter, har nu börjat leva det liv jag levde, innan jag bytte yrkesinriktning. Hon är en av dem som kan få förtur vid kommande läraranställningar, Jag vill tillägna detta inlägg till alla er som jobbar som vikarier, ni behövs.

Salsa eller valsa runt i foxtrot

Arbetskamrater på en lokal jag mötte

en tidigare förälskelse på mig stötte.

Igen, men nu mindre diskret

han drog in mig på dansgolvet,

salsan gjorde mig het.

Jag blev våt av svetten från dansen.

Han var desperat, det var sista chansen.

Han var samma man som sist.

Några fler år på nacken, visst.

Jag tycker det är sorgligt och trist

när män vägrar tro att man inte vill.

Tänk er en berusad man,

med ögon som en död sill.

Vad är det för mening

att följa en nycks lust

som man redan från början ser

med nyktra ögons “trust”

gentemot sin egen fästman,

som är himmelrikets topp.

Skulle man då, på ett danshak,

ha lust att fiska efter snopp.

Versen skrev jag för över tjugo år sedan. Den är någorlunda aktuell än idag. Inte salsan som dans, det brukar mest bli som ett rörigt tillbehör vid maten. Men jag valsar gärna runt i foxtrot och bugg. 

Nä, nu blir det andra bullar

Vad vore en husmorsblogg utan inlägg om bakning. Förlåt Oskars konditori, i Vetlanda och alla andra bagerier, runt omkring här i världen. Men jag tycker hembakade bullar är bäst till fikat.

Min mor bakade bullar med två fyllningar. Ena deghalvan fylldes med kanel och socker och den andra halvan fylldes med russin. När jag bakar bullar med russin, tänker jag på morfar. Min mamma berättade att morfar var förtjust i bullar med russin. Hemma hos mig, bakas det främst kanelbullar. Ibland blir de stora och ibland blir de små och ofta är de med socker på.

Det är rätt otacksamt att fylla bullarna med russin.  

De enda bullarna jag lägger russin i nu, är i lussekatterna till jul.

Än idag är det någon som pillar bort de mörka, skrumpna druvorna och lägger dem på min assiett. Jag vet att jag inte behöver äta upp dem. Men jag gör det ändå, eftersom jag tycker om russin. För att slänga livsmedel, även om det är nog så litet, det bär mig emot. Nästan så att jag kan bli arg. Och blir jag arg, då kan ni få se på andra bullar.

Ilska i kroppen

Har du aviga dagar?
En morgon vaknade jag av att hela kroppen bubblade, som kolsyra av irritation. För… ingenting. Jag kunde inte sätta fingret på vad jag irriterades över. Inte försvann det när jag kom till jobbet heller. Fast mina arbetskollegor, trots morgontröttheten, skrattade inom hörhåll från mig.

Själv kände jag mig bara butter och moloken. Helst av allt ville jag bara släppa allt jag hade för händerna och åka hem igen. Förnuftet i mig talade dock om för mig, att jag inte kunde göra det. För hade arbetsgivaren frågat mig, varför jag skulle gå hem. Vad skulle jag ha svarat då? Att jag var ilsk i kroppen. Så naivt. Det vore nära på en arbetsvägran på det. Så det var bara att gneta på och invänta arbetsdagens slut.

Brukar du bli irriterad?

Vissa personer brukar bli arga och irriterade på småsaker eller andra människor runt omkring sig. Kanske på jobbet eller i trafiken. Hemma på sin partner, på barnen eller bara när man gjort något tokigt själv. Andra är coola och tar tillvaron med ro och till och med skrattar åt motgångar och elände.

Jag tror de flesta av oss, har dåliga dagar ibland. Då man känner sig nedstämd, irriterad eller har dagar, när mycket man tar sig för krånglar. Man fumlar och spiller. Slår i knogar och tår. Bryter en nagel, bränner sig på ugnen. Listan kan göras lång. Det är sådana dagar, man ibland önskar, att man låtit bli att stigit upp ur sängen. Det är en evinnerlig tur att det finns bra dagar med.

Kärringen har fått gråa hår

Jag stod i badrummet och borstade tänderna, när jag upptäckte, att jag utöver de få gråa strån jag redan har och faktiskt vårdar ömt. Hade fått några stycken till i min kalufs. Jag tänkte och till och med sade högt med munter stämma:

- Ja, nu börjas det!

Jag är lite nyfiken. När hela eller delar av manen tappar sin nuvarande färg. Vad för slags grå nyans skall jag komma att skimra i? Jag funderar på om jag redan nu, skall färga håret. Eller låta bli att täcka de åldersbestigna fjunen. När jag nämnde mina tankar kring detta när jag var och klippte mig senast. Sa min hårfrisörska:

- Börjar du färga håret, så får du fortsätta.

Hon tyckte inte alls att jag hade fått nämnvärt många fler gråa strån. Men jag vet att jag har sett dem. De är mer vita än grå. Vilket gläder mig.

För övrigt tycker jag att alla ni som brukar färga håret, i alla möjliga nyanser, är modiga. Vare sig ni har eller inte har fått gråa hår.

Magiska spiror

Får du märken av resåren från dina strumpor? Speciellt efter en hel dags arbete på stående fot, svullnar benen upp. Som ett tack för dagens arbete och väkommen åter, ger strumporna avtryck på benen.

Efter en vristskada, prövade jag stödstrumpor. För svullna och onda ben är det otroligt skönt med sådana strumpor. Det går bra med kompressionsstrumpor också.

Jag tycker att kompressionsstrumpor, låter mer modernt. Något som hippa aktiva idrottsutövare kan använda sig av. Ett coolt plagg, att ha över muskulösa ben. Stödstrumpor däremot, förknippar jag med åderstinna och svullna tantvader.

Jag är förvisso tant. Och hade svullna vader. Nu gillar jag nämligen mina stödstrumpor. Så pass att jag försöker trenda och gå i bräschen, med dessa tajta tuber på vaderna. Jag kan slå vad om, att de gör mina ben mindre svullna, mindre hårda och mer smidiga.

Det är som ett trolleritrick, som funkar varje gång. Även utan Joe Labero. Visst är de svårare att ta på och av, om man jämför med vanliga strumpor. Men vilka under för benen. Mina spiror blir magiska.

Fallosen svävar fritt

Det här inlägget är som ett slag under bältet. Vill därför varna känsliga läsare. Barn som inte är byxmyndiga likaså.

Vad är det som gör att karlarna lägger sin jumbojet åt ett visst håll i boxershortsen? Kan det bero på om de är höger eller vänsterhänta. Eller om de är födda på morgonen eller på kvällen. Har det kanske med politik att göra om hjärnan sympatiserar mer åt ett visst håll. Det kanske rentav är kalsongmodellen som avgör valet.

Finns det obekväma kalsonger? Har kalsonger olika storlekar runt paketen, som behåar har för brösten? Jag har själv inte något paket att stoppa i filsingarna. Om jag inte gör ett med krusat snöre om och lägger under granen lagom till jul.

I min undran över hur många modeller kalsonger det finns på marknaden, fick jag för mig att googla om detta ämne. Jag kan meddela att det utöver tanga och string, även finns spetskalsonger. (Dessa var under sexiga underkläder för män, om någon skulle vara nyfiken att se dessa.)

Jag blev även varse om att det finns behållare för både manslem och pung. Behållaren hänger varken åt vänster eller höger. Utan rakt fram, uppåt eller nedåt. Allt för att innehållet skall vara på sin plats. Likt en jycke man vill skall sitta ned efter kommando.

Jag funderar på om de där penisbehållarna bara är ett stöd under en vanlig kalsong. Eller om det skall fungera som någon slags stringkalsong. Men som bhar är för brösten, så ser det mest ut som penis- och punghållaren är bra för de män som känner att de behöver ett extra stöd i tillvaron. Annars kan de fortsätta lägga sin lem hur de vill i underbyxorna. PTV eller PTH, för Petter- Nicklas. Mig kvittar det vilket.

Något annat jag funderar över. Varför har vissa som har tights, detta gäller både kvinnor och män, shorts över tightsen. Man kan undra om Fantomen i trikå med kalsingarna utanpå, har varit modeikonen för detta klädval.

Slutligen så undrar jag,

Om fallosen svävar fritt - är det fritt fall då?

Fredagsmys

Det händer att jag undrar hur många det är som sitter hemma tillsammans med sina familjer, kompisar eller kanske ensamma på fredagskvällarna och har fredagsmys. Tja, det eller lördagsmys.

Hur många kilo godis köps det egentligen? Hur många påsar chips, ostbågar, jordnötsringar och salta jordnötter scannas eller läggs upp på kassabandet, registreras och betalas det för, varje vecka?

Undrar hur många det är som står och poppar popcorn i reklampausen innan fortsättningen av eller nästa program på tv:n börjar.

Hur många är vi som sitter framför tvn i vardagsrummet i våra soffor eller favoritfåtöljer? Hur många glas med saft, läsk, jouse, vatten etc. spills ut av yviga armar och ben? Vätskor över bord som rinner ner på mattan och kanske blöter ner något klädesplagg. Hur mycket papper och trasor tas då fram och torkar upp det utspillda?

Det är något speciellt med det där. Tja, inte utspilld vätska och smulor av tappade popcorn och chips förstås. Det är man gärna utan. Utan med just, fredagsmys. Alla sitter samlade efter en vecka med arbete på jobb eller i skola.

I en del familjer är det väldigt viktigt att det skall vara något extra. Det behöver inte vara chips och ostbågar eller något annat godis utan det går bra med the och mackor, en ostbricka eller så har man

kanske fyllt fruktfatet med extra många frukter.

Några familjer tänder ljus för att få det ännu mysigare. Barnen får sitta uppe lite längre och alla ser på samma tv-program. Alternativt glor ner i varsin skärm. Det infinner sig en avslappnad stämning, en “här sitter vi och bara är” känsla. Någon kanske slumrar till av sorlet från tvn, av utmattning eller bara avslappning. Man går och lägger sig utan att ha tittat färdigt på den där filmen man velat sett. Man känner sig ju så trött.

Kommit ut ur garderoben

Jag fann dem hopslingrade med varandra. Hon på 38:an var med en från 45:an. Jag blev lite förvånad över att se dem, på det där viset. Nästan som om de var otrogna i mörkret. Jag vände mig om till min partner och viskade att våra vänner höll på att hångla i garderoben.

Jag kände mig inte bekväm med situationen ifråga. Blev en aning frustrerad eftersom jag tyckte att de såg så omaka ut tillsammans. Jag saknade mina vänner. Utan att tveka gick jag och särade på dem. Det kanske kan tyckas vara onödigt bryskt att dela på ett par. Åtminstone när de varit så intima med varandra.

Det går i perioder när man önskar umgås med vissa. Det är bra att ha ett par att gå ut och gå tillsammans med. Jag kände att tiden var inne då jag önskade umgås med dem igen. Jag vet inte om mina kära vänner tyckte om, att handgripligen bli utlyfta från det trånga utrymmet under trappan.

Efter ett tag, såg jag till att respektive, till hon på 38:an och den från 45:an, kom på fötter igen. Man kan säga att jag fick en känga av var och en.

Efter cirka ett halvårs bekantskap med varandra tyckte jag att de skulle bekänna färg och komma ut ur garderoben. Jag behövde dem, kanske mer än vad mina vänner behövde mig. Jag märkte att vänskapsbanden till dem, hade blivit nötta men hoppades att banden skulle hålla ytterligare ett tag.

Det är skönt att återigen få knyta sina vänskapsband igen. Ett par 38:or omsluter sig och håller mina fötter varma och torra. Det är bra att ha ett par kängor som kommit ut ur garderoben.

Höstrusk

Virvlande löv, slående grenar

regnställ eller paraply?

Är himlen klar och luften hög eller

grå och disig med nederbörd från sky?

Mössa, halsduk och vantar.

Kängor eller gummistövlar.

Färgglada löv och blad i träd och buskar.

Jag gillar hösten när den ruskar.

Sitta inne och kura skymning.

Tända ljus och höra sprakande spis.

Ha på sig stickade koftor och varma fårskinnstofflor.

Läsa en bok i lampans sken.

Laga mustiga grytor, av skördetidens rotsaker.

Känna doften och smaken av bakade äppelkakor,

gärna med mycket smör, lite socker och kanel.

Bonus för en mamma

När mina barn blev så stora att jag inte visste vad jag skulle ge dem i födelsedagspresent, så gav jag dem ett kuvert. Där i ett brev, med ett löfte om en mor- och dotterdag. Dottern fick bestämma en dag då vi kunde göra precis vad hon ville.

Ofta blev det en tur till en större stad för shopping, fika och matintag. Jag måste erkänna att en sådan mor- och dotterdag, kunde bli betydligt mycket dyrare, än om jag själv hade valt att köpa något i present, som ändå inte passade damen ifråga. Men det var det värt.

En bonus för en mamma, är när döttrarna blir vuxna och tjänar egna pengar. Då vill de fortfarande ha mor- och dotterdagar. Men då är det inte bara morsan som betalar. Det tackar jag inte nej till, för det är väldigt trevligt.

Gräsänka för en helg, del 2

Den efterlängtade helgen av egentid i lugn och ro förvandlades till en röjarhelg. Inte med festande vänner på stadens barer. Utan med ett utrensande av forna burna kläder. Ut ur garderoberna försvann allt från 80- och 90-talet. Min älskade festblåsa från när jag var tjugo. Kavajer med axelvaddar breda som lagårdsdörrar. Det var väldigt mycket axelvaddar under en period på 80-talet. Hade jag lagt alla plaggen bredvid varandra, så lovar jag, att måttet av lagårdsbredd, skulle vara rätt passande. Blusar, byxor, klänningar, kjolar och de axelvaddsstinna kavajerna, åkte ner i påsar för återvinning.

När gräsänkans helg var över hade jag förutom att rensa ur garderober, fått bättre ordning bland de plagg som blev kvar. (Få se hur länge det håller i sig.) Jag hade bakat frallor. Suttit ute i trädgården och läst böcker. Kurat skymning i soffan och tittat på de filmer jag valt. Naturligtvis hade jag ätit och fikat, när jag velat.

Jag kände mig så nöjd med min lediga tid. Som om jag hade fått en veckas semester till skänks. Och det bara att få vara gräsänka för en helg.

Gräsänka för en helg

Tycker ni om att få rå om er själva? Det gör jag. Att få göra det som man har lust med för stunden.

- Ta det nu lugnt och känn inga måsten, sa mannen till mig när han fick syn på mina trånande blickar mot trädgårdslandet.

- Nej då, jag kommer bara göra det jag får lust till i helgen. Jag tänker inte tvätta i alla fall, sa jag. Innan jag kramade om honom och önskade honom en trevlig helg i Stockholm.

Den yngsta dottern skulle iväg med sina kompisar till Göteborg. Plötsligt blev jag smått orolig över att någon av de utflugna ungarna skulle få för sig att överraska mig genom att komma hem. Jag sände snabbt iväg ett meddelande till dem. För att avstyra eventuella tankar om att komma hem till sin barndomsstad. Bara för att jag önskade min efterlängtade egentid. Jag formulerade det inte på det viset. Men jag är hundra på att de förstod vad jag menade.

Vill ni veta vad jag gjorde strax efter gubben försvann på fredagsförmiddagen? Jo, jag fick en sådan innerlig lust att bära ner tre korgar med smutsiga kläder i källaren. Och sätta på en tvätt.

Telefonsex på en annan nivå

Plockar du fram den lilla handanpassade tekniska prylen, när du inte har något särskilt att göra?

Det finns vissa människor som ringer sådana där betalnummer till någon annan. Bara för att höra dem prata snusk. Det finns säkert par som på distans ägnar sig åt detta med. Allt för längtans lustar.

Några är vi som sett romantiska kommedier där ena skådespelaren har jobbat extra med telefonsextjänster. Eller så har vi hört roliga historier om ämnet ifråga. När den ena i storyn, bär sig tokigt åt och använder telefonen på något annat vis än just pratar i luren.

De som nyttjar mobilerna, som förspel vid intim närvaro med en partner, genom att dra en spader, spela på harpan eller någon annan passionerande patiens. Kan man säga, att de har telefonsex på en annan nivå? Det kan knappast vara upphetsande, ens med Candy crusch.

Nöjd med nöjd kund

För ett tag sedan var jag i London och skulle shoppa lite nytt innehåll till min garderob. Man kan tro att i en storstad som London, borde man bli en nöjd kund och kunna köpa med sig allt möjligt som rymmer en resväska i kabinformat. Det jag fick tag på var ett par byxor och en jacka. Hade önskat hitta ett par nya skor också, i världsmetropolen. Men fann inga som passade. Som kund är jag rätt kräsen av mig vid införskaffandet av nya saker.

Väl hemma i Vetlanda igen, såg jag ett par snygga skor i ett skyltfönster. Då jag gick in i butiken, för att pröva och eventuellt köpa dessa skor, fanns det flera par skor som tilltalade mig. När jag reducerat mina val och stod med två olika skor på varsin fot, kunde jag fortfarande inte bestämma mig, för vilket par som skulle få följa med mig hem. Jag frågade i butiken om jag kunde få mängdrabatt om jag köpte flera par. Men det ville expediten inte ge mig. Stod och funderade ett tag till. För förhastade inköp ligger inte för mig.

Förutom när jag springer på någonting jag verkligen vill ha. Då slår jag till. Så varför välja när man kan ta båda. När jag skulle betala så blev det inte så dyrt ändå. Det berättade jag också att jag tyckte, till expediten och sa även på skoj, att hon i kassan kunde lägga på några procent istället. Hon log och sa, att det ville hon inte göra. Hon såg i alla fall ut att vara nöjd med en nöjd kund.

Hjälp, inget att ha på sig

Är det fler än jag som känner att det inte finns något att ha på sig? Tittar jag in i min garderob så har jag fullt tillräckligt med kläder, men ändå inte. Ibland kan jag tycka att inget passar ihop. Det fattas något att ekipera sig med.Jag skulle vilja ha en annan top till en kjol eller byxa. Någonting annat än en svart eller vit bas t-shirt att sätta på kroppen. Även fast jag vet att det finns något som matchar någonstans. Kanske i tvättkorgen.

Ibland gör jag visserligen tappra försök att rensa. Sorterar plaggen i kasta för återvinning, ge bort och ha kvar högar.

Tyvärr blir jag så nostalgisk av mig när jag plockar bland kläderna och får tag i, bland annat, den där klänningen som jag har haft så roligt i. Att det var för flera decennier sedan, hör egentligen inte hit. Varför har jag kvar långa kjolar i brokiga färger som jag sparat bara för att de var så dyra i inköp?

Jag är en medelålders kvinna som borde ha samlat på mig tillräckligt med förnuft för att kunna rensa ur en garderob. Kläder som jag överhuvud taget aldrig kommer att använda igen. Även fast modet från förr kommer att passera med jämna mellanrum. Jag är inte ett dugg sugen på att anamma mörkbruna manchesterbyxor och jeans med onödigt vida ben. Inte heller banlonpolos och blommiga frottétunikor heller.

Det är klart att jag ibland kan tycka att jag inte har något att ha på mig eftersom det som fyller ut garderoben mest är kläder jag inte ens vill ta på mig. Så nog är det dax för en rensning igen. Ut med det gamla och in med något nytt.

Det hänger på håret

När det gällde mig och mitt intresse för val av partner, tittade jag sällan på varken ögon, kroppshållning, händer eller bakdel. Nej, det var på håret. Man kan säga att jag föll för självfall. Det behövde inte vara ett långt böljande hårsvall men väl lockigt.

När jag ser på gamla kort och minns den svunna tiden så var de flesta förälskelserna mörkhåriga individer med lockar. Nu finns det en del nyanser i de mörkhårigas skara. Men det var dock oftast håret, som var en avgörande attraktionsappeal. Då slog hjärtat volter och fantasierna kom i gungning.

När jag var yngre var det lätt att bli förälskad i olika individer. Nu blir jag nyförälskad i samma man. Det känns tryggt. Inte är det för håret längre. Vilket är tur, för min älskades hårman skimrar i grått.

Han brukar gå och klippa bort lockarna. Lite mot min vilja. Jag vill helst kunna sticka in ett finger i en korkskruvslock och känna värmen från hans huvudsvål mot min kalla fingertopp. Det är klart att han måste iväg och klippa sig och jag mig, med jämna mellanrum.

För mig blir det tyvärr med oregelbundna mellanrum. När jag var långhårig, klippte jag mig bara när jag absolut måste. När topparna var kluvna. Då klipptes det av minst en decimeter åt gången. Men ofta var det ingen som såg att man hade varit hos frisören. I andras ögon var jag en av de där tjejerna som alltid hade långt hår. Men ingen hade koll på hur långt.

De senaste decennierna, har håret blivit kortare. Har man kort hår måste man iväg och trimma det oftare. Så än idag kan man säga att det hänger på håret.

Störst chans med stringtrosor?

Jag trivs ganska bra i tvättstugan om jag är vid gott mod vill säga. Jag tänker så bra när jag vistas där.

Hur hänger folk sin tvätt, rent allmänt?

Sådant kan jag fundera över när jag står där i källaren och hänger familjens strumpor, trosor, tröjor och allt vad det nu kan vara.

Ni kanske använder torktumlare istället för tvättlinor.

Jag brukar hänga strumpor så långt det är möjligt, i par med en klädnypa i resåren. De hamnar ofta inom samma arieal som föregående tvätts strumpskörd. Trosor hängs med en klädnypa i grenen. Om det inte dyker upp en trekantig tygtrasa med ett snöre i. För då sätter jag en klädnypa i det som finns störst chans att fästa klädnypan, i tvätt- och storlekslappen. Några tröjor hängs bara över linan, andra på galgar i lag med blusar och skjortor. Allt skall hängas rättvänt, inga avigsidor utåt samt så slätt som möjligt.

Det kan tyckas petigt men jag gör det av praktiska skäl. Det är effektivt att plocka ner strumpor, vika jumprar och lägga i respektive familjemedlems klädhög. Byxor i botten, därefter långärmade tröjor, t-shirts, trosor eller kalsonger och överst strumpor. Det blir enklare när man skall plocka in allt i lådor och skåp. Även för andra i familjen. Med eller utan stringtrosor - Det finns en stor chans att dem kommer på besök. Även fast jag har svårt att hänga upp sådana, för mig, konstiga plagg på en lina.

Nog om “plaggpjoller” för denna gång.

Tvättprogram vet inte vad tid är

Har din tvättmaskin dålig tidsuppfattning?
Det tror jag min maskin har. Ibland får jag vänta längre tid än vad som visas i minuter på displayen.

Om det tex.är åtta minuter kvar, enligt displayen, då jag fått för mig att tvätten kan tänkas vara färdig, brukar jag gå därifrån. Om jag kommer tillbaka efter 10 minuter och ska hänga upp tvätten, så är det fortfarande tid kvar på tvättcykeln. Ibland står jag kvar och plockar med lite annat i väntan på att maskinen skall bli klar.

Den där sista minuten innan programmet är slut är lika långsam som den minut det tar att vänta, innan lucklåset knäpps av och jag kan öppna luckan, för att ta hand om tvätten.

Jag tror inte att tvättprogram vet vad tid är. Alternativt så är det dem som gör programmen, som inte bryr sig ett dugg om oss som skall ta ut tvätten ur tvättmaskinen.

Nya friska tag

“Vila upp dig nu riktigt ordentligt så du kommer tillbaka igen med nya friska tag”. Hur många har inte hört den frasen innan man går på semester? Jag älskar ledighet. Speciellt semester. Det är en trivsam klang i det ordet som känns bra. Jag är bara så värdelös på att ta det lugnt och vila upp mig.

Min egentliga vila blir min sovmorgon. Att få sova ut tills jag vaknar någorlunda självmant.

Varje dag övar jag på att ta det lugnt. Det går inte så bra. Varken för mig eller för min man. Jag kan inte säga att jag lider av mitt tillstånd. Vi får en hel del gjort när vi är lediga.

Jag tar det oftast lugnt när jag är hemma och tvättar.
I en och en halv till två timmars intervaller av ledig tid kan jag ägna mig åt något annat när maskinen tvättar åt oss i hushållet. Som tex passa på att; måla, åka och handla, fika och planera för nästkommande projekt eller aktiviteter. Åka iväg och bada, vara ute i naturen, hälsa på svärmor eller bara ligga ner och läsa, lösa korsord, lyssna på musik, börja med maten, hinna äta och plocka undan. Städa lite, putsa fönster bara för att man har lust, fixa på tomten. Om allt där emellan tar längre tid än efter det att tvätten slängts in i tvättmaskinen, tvättats och blivit klar, så gör det ingenting. Vi har ju semester.

När ledigheten är slut och jag skall till jobbet igen, kan det kännas bra att få tillbaka sina rutiner igen. Alternativt är det då man känner ett behov av att vilja ha en semester till för att vila och få nya friska tag.

Det är slut

En vanlig dag under högsäsongen på semestern, var vi i en stad, där vi bevittnade att det vi önskade och ville ha, var slut.

Det började när vi skulle checka in på hotellet, som både jag och min syster hade bokat två rum var i och fått bokningsbekräftelser på. Syrrans båda bokade rum var inte med i listan över dagens kommande gäster. Hotellet hade inga fler rum att erbjuda för de var slut. Det blev att vi familjevis fick tränga ihop oss i två dubbelrum. Det fanns förvisso bäddsoffor till mina stora ungar i ena dubbelrummet. Syrrans barn fick ligga och trängas på madrasser, på golvet i det andra dubbelrummet.

När vi skulle iväg och äta så gick vi förbi hamnrestaurangerna. Platserna var slut, upptagna. Jag kan mycket väl förstå att det är svårt att placera ut nio personer på en fullsatt uteservering.

När vi väl satt på en restaurang och skulle beställa, så var lasagnen slut som någon i sällskapet ville ha. Starkölen på fat var slut. Den stackars servitrisen vågade knappt tala om att kolsyran var slut i läsken när hon kom och bytte ut alla glas med cola till bättre kolsyrade drycker. När jag skulle betala, tyckte mannen att jag skulle säga att också våra pengar hade tagit slut. Men det gjorde jag förstås inte.

Syrran hade läst om ett hotell som hade det största utbudet av stadens mest kända öl. När vi hittat dit och skulle in i baren, var det stängt. Varje motgång gav oss mer att skratta åt.

Efter ett par timmar kom vi åter till hamnkrogen. Då blev vi erbjudna sittplatser och fick något gott att dricka och att knapra på. Samt sitta och njuta av solens nedgång eftersom även dagen har sitt slut.

Irriterande sommarplågor

Ibland undrar jag om det bara är jag som tycker att hela idén med strandlivet kan vara en av sommarens plågor.

Bara det där att välja plats att breda ut sitt badlakan på, kan vara svårt ibland. Det är ungefär som när man kommer till en parkering och blir glad över att finna en lucka att ställa bilen i, innan någon annan hugad spekulant hinner före. Somliga dagar finns det många platser lediga så det blir svårt att välja.

På badplatser träffas människor och börjar prata med varandra. Är det folk jag känner är det trevligt. Om inte så kan jag irritera mig över att en del pratar så högt. Ibland undrar jag om de har vatten i öronen och att det är för den sakens skull de snackar högre än nödvändigt.

En boll från några som vill aktivera sig kan dyka upp och träffa mig någonstans på kroppen. Inte sällan i huvudet. När de som leker kommer springande och ursäktande frågar hur det gått, svarar jag artigt att det gick bra. Det är okej. Oftast är det ju det. Men inombords tänker jag, "Vad sjutton håller ni på med, stick och lek någon annanstans". Jag tycker visst, att de som vill sparka och kasta bollar till varandra på stranden ska få göra det. Men inte i närheten av mig.

Badjävlar, förlåt badentusiaster, som har plaskat färdigt för stunden, springer oaktsamt förbi. Så både kalla vattendroppar och sand stänker ner mig, min bok och mitt badlakan. Med alla stimuli runt omkring mig, kommer jag av mig och får läsa om stycket ur boken ett flertal gånger.

Naturligtvis har även jag visioner en varm sommardag. Jag kan tänka mig en lugn stund med en bok på en strand. Många, långa simtag och vatten som svalkar en solvarm kropp. Ljumna vindar som blåser håret torrt. Har man tur är man vid en strand där det inte är så mycket folk.

Men när jag är på en sådan badplats finns det andra irriterande sommarplågor som stör friden. Bromsar och andra surrande, stickande insekter kommer och attackerar en. Troligtvis är det därför det är färre människor vid dessa stränder.