Vårruset

Så stod man där i startledet med nummerlapp på bröstet och kände värmen pulsera från alla förväntansfulla flickor, tjejer, kvinnor och tanter.

Solen sken, högtalarna spred ut musik och “Clabbe” gjorde allt vad han kunde för att göra sin röst hörd. Sorlet från alla deltagarna runt omkring var intressantare. På flera podium stod “Friskis och Svettis”- ledare och visade hur vi skulle kunna värma upp.

Visst försökte man att utföra lite rörelser. Armar upp och hopp på stället var det enda som fungerade på den plats jag befann mig. Efter ett tag gav jag upp, för att det var så trångt. Hade man sparkat bakåt med foten eller dragit upp knäna framför sig, så kan ni själva förstå vad som skulle kunnat hända. De flesta skonade sina medsystrar och lät bli. 

Så gick startskottet för “springa fort”- deltagarna. Efter några minuter var det “springa”-deltagarnas tur. Vårt arbetslag hade placerat sig där. Vårruset var äntligen igång. Inte var det någon rusning precis. Några joggade. Men det var som att jogga på stället så vi la om taktiken och gick i rask takt utmed den fem kilometer långa banan.

Tiden var inte den viktiga. Det handlade om själva händelsen. Samvaron att göra något i ett arbetslag. Deltaga i folkfesten, motionera och njuta av vårens grönska. Som pricken över i-na i picknick- kassen, satt vi tillsammans och mumsade, efter en skön promenad en vacker kväll i maj. Lite småkallt blev det när solen försvann bakom trädtopparna. Min första gång på ett vårrus blir säkerligen inte min sista.