Klimakteriekäringen har skaffat sig en ny hobby

Jag är inte mycket för att organisera och planera vad gäller fritidsaktiviteter. 

Det har jag nog med på jobbet. Visserligen måste man planera lite grann om man ska utföra något projekt hemmavid. Måla och bygga saker tex. 

Men det mesta görs av lust. Det vill säga av infall man får för stunden. Vill jag baka något till fikat. Så gör jag det. Känner jag för att rensa ogräs, så gör jag det. (Om det är den perioden på året.) Känner jag inte för att rensa ogräs så låter jag bli.

En dag kände jag för att börja blogga. Funderingar hade förvisso funnits tidigare. Men det var inte förrän en vän, som testläste några av mina alster, kom med förslaget att texterna skulle passa bra i bloggform.

I och med all kritik folk får utstå i sociala medier så var jag rädd för att människor som inte ens känner mig skall börja kritisera och hota samt vara allmänt otrevliga mot en annars så hygglig individ.

Men jag tänkte om. Funderade på om Astrid Lindgren skulle ha bloggat. Och sedan var jag igång. Det är kul att publicera inlägg. Försök själva så får ni se.

Lite planering blir det dock. Men det är hanterbart.

Får se nu hur länge infallet håller i sig.

Än har jag inte fått några otrevliga inlägg. 

Bara muntliga lovord och kommentarer på fb, och sms, att ni suttit och skrattat igenkännande. (Speciellt åt inlägget med dasspappret.)

Det är kul att höra.

En Win Win -situation med andra ord.

Jag tycker det är roligt att skriva och ni tycker det är trivsamt att läsa.

Jag vill passa på att tacka mina läsare. 

Både ni nyfikna som undrar vad jag är för en individ och er som man brukar kalla, “De närmast sörjande”. Men jag vill gärna uttrycka mig som om ni vore “De närmast glädjande”, istället. Det vill säga, familjen, man, barn och syster samt övriga släktingar som har hittat hit till sidan. Samt arbetskamrater och vänner förstås.

Stor kram till er alla.

Tack vare er, så gillar klimakteriekäringen sin nya hobby.