Det var då jag fick nog

Påskhelgen var inte ens över förrän jag hade tröttnat på godisätandet. 
Barnen hade nästan bara ätit påskägg under hela vistelsen hos sin mormor och morfar, moster och troligen blivande morbror..

Ägg som hönorna värpt och godis ur det obligatoriska pappersägget. Bland annat chokladägg med färggranna staniolpapper om. Den yngsta, då snart tvååriga tösen, blev lika glad var gång hon skalat ett ägg och uppmärksammat vad som fanns i.

Undertecknad fann sig förtjust i några ägg med mörk och ljus choklad, fyllda med någon geléaktig chokladdelikat fyllning.

I bilen på väg hem från Sörmland fyllde jag varsina pappersskalshalvor med godis.

Jag hade fått tag i en “svart fot” med ovanligt stor stortå. 

Det var inte bara en onormalt stor tå på foten utan hela foten var av modell större. Vad gäller godisfötter. Men, allting är relativt.

Lakritssmaken var det inget fel på men däremot konsistensen. Efter cirka tio minuters tuggande hade jag ändå hälen kvar.

Det var då jag fick nog. 

Någonstans mellan Nyköping - Norrköping, klockan 16.55 på påskaftonen. Jag frågade om fästmannen hade ätit upp sin “fot”. Det hade han gjort. Vi diskuterade och samtyckte att det var och i hans fall, varit extremt jobbigt. Varpå jag fortsatte mitt tuggande med en rejäl käkgymnastik som följd.

Ovanstående skrev jag för nitton år sedan ungefär. 

Vartefter ungarna blev äldre, och en fler, så blev pappersäggen större. Tills ett år, då vi köpte ett jättestort ägg och fyllde med galet mycket godis, som vi plockade och åt ur hela familjen. Så hade vi det ett par år.

I år var det dock första gången, som vi inte fyllde något påskägg alls. Inte en godisbit köpte vi hem till påsken. 

Man kan nästan tro att jag har fått nog.