Jag älskar att swischa ner i en nypistad nära på folktom backe då jag kan låta skidorna glida i svängarna med trycket på dalskidan. Det är fantastskt! Om solen skiner blir det bara än mer underbart.
Vartefter dagen går och antalet åk blir fler så ruggas manchestern upp. Ränderna slits ut och hamnar i strängar av snövallar i backarna. Om inte utförsåkarna hinner få ordning på balansen, kan kroppar falla till marken. De ser ut som aporna på Skansen med yviga armar och ben när skidorna kommer i sken.
Jag uttrycker ett; Åh! och tänker stackare, till alla som trillar i liften. Och jag får nära på sympationt när andra kraschar i pisten. Samt har vissa funderingar kring de räddhågsna som sitter i kanten högt upp i backen. De som fortfarande sitter kvar efter det att jag själv har åkt upp och ner igen både två och tre och fyra gånger. Har de gjort sig illa eller törs de inte fara ner för ett stup när det är vinter? Jag är tacksam att andra hjälper mig om det händer något, samtidigt är jag glad över att kunna hjälpa andra med att räcka en stav, en vante eller fånga upp en skida på glid.
Jag hänförs över de åkare som kommer i hög fart och har en stil av elegans kring att hålla ihop kropp och utrustning. Och får hjärtat i halsgropen av de som vågar sig på olika trick i fun parken. Samtidigt irriteras jag över ungar som nonchalant sitter, som en finne i röven och vilar mitt i backen där folk vill ha utrymme att åka ned.
Tar jag pause i skidåkandet och grillar min lunch. Får jag rök i ögonen och en halvbränd sotig korv. Givetvis är det alltid någon långsmal liten rackare som hamnar i glöden. Grillgaller skall lyftas, en rulle kött skall plockas upp.
Det är gråtande barn som fryser om fingrar och tår. Morsor och farsor som med dem till värmestugan går. Det är varm choklad, kaffe eller festis. Det är härligt att åka skidor med familjen eller en bästis. Rosiga kinder som stramar på kvällen. På after ski, sen sitter jag i soffan på fällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar