Så har det skett igen. Jag har campat med min familj på en campingplats. Denna gången satte vi upp vårt fyrmannatält där andra hade satt upp sina tält. Det vill säga på ett av de utsatta tältplatsområden som vi fått inringade på en karta över campingplatsen. Vår ovana trogen som campingbesökare körde vi först runt och vägde för och emot med de platser som fanns att välja mellan. Jag blev nöjd med vårt slutgiltiga val av plats. Sedemera även något lite skadeglad över att vi hann före ett ungt cykelsemestrande par som tycktes ha sett ut samma plats. De sågs senare en bit längre bort invid restaurangen.
På kvällen när vi gick runt på området och inspekterade kände vi oss lite småsugna. I restaurangen tillika kafeterian så var baguetterna slut. Pizza hade vi redan ätit tidigare på dagen och a´la carte, för dyrt för att stilla småsuget av något i magen. Efter ytterligare några steg råkade vi på ett gatukök. Jag blev med ens sugen på en så enkel sak som korv med mos. De andra bestämde sig för vad de ville stoppa i sig och kvinnan i mojjen började steka och grilla vår beställning.
Medan vi satt och åt kom en liten flicka i femårsåldern. Hon ställde sig vid luckan till korvmojjen och frågade tanten. “Kan du växla den här femtioöringen till elva kronor?” “Nej, det kan jag inte och det där är ingen svensk peng.” sa tanten i luckan. Flickan gick men kom tillbaka efter en stund med ett foliepaket i handen. Nu gick hon in i butiken och berättade för tjejen i kassan att nu hade hon elva kronor. Flickan kom senare ut från butiken med handen i en påse chips. Hon måste också ha varit sugen på någonting,
Vänner av ordning vill att det skall vara tyst klockan 22 på en camping. Själva ville vi somna tidigt för att orka stiga upp och packa ihop tältet så att vi skulle hinna med den tidiga färjan ut i Europa. Jag och mannen gick själva och lade oss strax efter klockan 21 för att vi i vår enfald trodde att barnen lättare skulle somna om vi också låg likt knubbsälar i våra sovsäckar. De bara fnittrade, vred och vände på sig i tre kvart. Sedan fick deras mor nog och hotade med att aldrig åka iväg på tältsemester om de inte var tysta.
Strax därpå var det tyst. I samma stund funderade jag på om det hade blivit tyst om hotet hade kommit lite tidigare. Men ett tag innan så lät det ju som om de hade trevligt tillsammans samtidigt som även jag stundtals hade svårt att hålla mig ifrån skratt. Som tystnaden var verkade det som om barnen trots allt vill på fler campingsemestrar i tält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar