Om jag fick hålla vårtal på Valborgsmässoafton 2020

Än är det ingen som frågat mig om jag skulle vilja ta åt mig äran och hålla tal vid ett valborgsfirande. Det är väl inte så konstigt egentligen. Jag är ju inte någon kändis, förutom för de som känner mig förstås. Än mindre är jag en offentlig person som uttalar mig om ditten och datten i olika medier. Förutom att jag bloggar lite grann och skriver böcker om rätt oväsentliga saker, det vill säga om mina vardagsbetraktelser. Många av oss använder både Facebook, twitter och instagram. Så med andra ord är jag en rätt vanlig medmänniska som ibland besöker majbrasor i mars.

Men inte för att lyssna på någon talare. Jag har ofta tyckt att just den delen i firandet av våren har varit, förlåt mig nu men, en tråkig och onödig punkt i programmet. Den delen drar bara ut än mer på tiden till den egentliga anledningen som är att få se elden tändas, på det som kommuninvånarna avverkat i sina trädgårdar och fraktat iväg till den avsedda platsen för brasan.

Marschen till festplatsen denna dag på året med den taktfasta musiken, pompa och ståt av trummor och klarinetter, cymbaler och trumpeter gör öronen och sinnet glatt. Synen av drillflickor i sina dräkter med tillhörande korta kjolar, får modershjärtat att ömma för de frusna benen och tycka synd om dem i den kalla vårkvällen. Sångerna om vintern som rasat och alla fåglar som kommit ren får mig att minnas alla de gånger jag själv stod och sjöng in våren i kör för andra som väntade på att se valborgselden flamma.



I år blir det inget besök vid något av kommunens alla bål. Inte för att det regnar och är kyligt ute. Och inte för att jag inte har någon lust. Utan för en pandemis skull och dess restriktioner som det medfört. Mig veterligen har det aldrig hänt förr.
Men skulle det ha varit ett valborgsmässofirande 2020 och om jag fick hålla vårtal i år, då ska jag börja med att beklaga sorgen för alla de familjer som, på grund av främst covid 19, mist nära och kära i denna lömska sjukdom. Sen vill jag tacka, alla hjältar som jobbar och kämpar på inom vården. Ni gör ett beundransvärt arbete. Jag hoppas att den här perioden med all publicitet i medier får vårdarbetet att klättra i popularitet för att fler ska vilja göra hjältemodiga insatser i vardagen och söka sig till utbildningar som främjar omsorgsarbeten. Främst för att all vårdpersonal är värda högre status i samhället, högre lön och få fler kolleger för att kunna dela arbetsbördan med.

Sen är det bara att önska att så många företag som möjligt klarar sig igenom effekterna av denna Corona. Vi får, som en arbetskamrat sa till mig igår, sätta det här året på paus. Bara låta det gå. För även om vi inte får fira in våren som vi brukar med besök vid eldar med körsång och vårtal. Även om studenterna inte får gå på baler och ha för dem efterlängtade utspring med mössor på svaj. Så kommer det ändå och då förhoppningsvis för oss alla en ljusnande framtid som är vår.

Trevlig valborg på er.