Internationell klimakteriedag

Visste ni att det finns en internationell klimakteriedag?

Jovisst, 18 oktober infaller den.

Jag tycker det är jättebra att man uppmärksammar kvinnor och män i positiv bemärkelse. Men måste vi ha olika dagar för det? Vi har mors dag och för all del fars dag. Men fruntimmerna har redan en hel vecka, så när som på en man vid namn Fredrik. Och nu en internationell klimakteriedag också!

Det är fantastiskt att någon eller några får en tanke om att hylla de kvinnor som har mindre östrogen. Vilket bland annat kan resultera i sömnproblem och värmevallningar utöver humörsvängningar.

Tycker vi verkligen att ilskna klimakteriekärringar ska ha en egen dag? Hur firar man då? Köper en ask klimakteriepiller eller ger tanten en klimakteriefläkt. Vill man jävlas lite så är det ett ypperligt tillfälle att reta upp någon östrogensvag tant. Köp en kaktus och en påse jungfrubröst eller hitta på något annat bus.

Apropå humörsvängningar förresten, så bad jag min man att “Älska mig mest när jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det som bäst”. “Det är ju då det är som svårast”, fick jag till svar. Men jag är glad att han faktiskt försöker.

Debu Tant

När jag fick hem min sändning böcker

så frågade budkillen vad det var som fanns i paketen.

Han hade nämligen varit och levererat liknande tunga lådor

hos Bielke von Sydow dagen innan.

När jag berättade att det var böcker så undrade han om det var någonting i vattnet här i Vetlanda som gjorde att man producerade så mycket böcker.

Det tvivlar jag på, sa jag.

Är du typ en kändis i Vetlanda då? frågade han.

Nej det kan jag inte påstå, sa jag. Jag har inte gett ut något än. Men det är bokmässa lördagen den 9 september på Vetlanda stadshotell.

Då har jag boksläpp.

Då blir jag en debutant.

Du kommer att bli en kändis. Lycka till! sa han innan han gick till budbilen för att leverera… Ja, vad vet jag, mer böcker till utställare på någon bokmässa kanske.

Jag log nog lite fånigt mot honom och tackade för lyckönskningen.

Funderade på ordet kändis.

Jag vill inte bli en kändis.

Förutom till de som känner mig.

Tänkte: Vad har jag gett mig in på?

Jag har nu varit en debutant i 20 dagar och släpper iväg mina böcker till kända och okända.

Vet ni varför det heter debutant?

En debutant (från franskans débutante, "kvinnlig nybörjare") är en flicka eller ung kvinna från en aristokratisköverklassfamilj, som anses ha nått mogen ålder, och inträder i societeten. Ursprungligen handlade det om att få rätt att gifta sig. Wikkipedia

Fast själv ser jag mig som en Debu Tant.

På indonesiska betyder Debu “dust” eller som vi på svenska säger damm,smuts. Så den här tanten kommer inte ha sin litterära ådra i några som helst finkulturella sammanhang. Det blir inga nobla priser för en kåseribok.

Jag måste vara helt galen som ens vågar ge ut en sådan här bok i den här utdöende genren.Tanken med att dela med mig av mina anekdoter, både äldre och nyskrivna,är för att få någon att le en smula igenkännande, åt något. Kanske till och med att göra någon glad.

Är inte det lite nobelt ändå?

Boken är klar för tryck

 Inlagan och omslaget till boken "Husmorskomik, klimakteriekärringens kåserier", ligger i varsinna PDF-filer och väntar på mig att skickas till tryckeriet. Boksläppet sker på Vetlanda stadshotell 9 september 2017. 

Klimakteriekärringen blir då officiellt en debuTANT som egenutgivare. Om jag ska få några böcker sålda i denna utdöende genre måste jag se till att marknadsföra mig. Några förhandsbeställningar har jag redan, av närmast glädjande. Gillar ni inläggen på bloggen så känner ni igen berättarstilen. Många av inläggen härifrån är samlade, men en hel del texter har jag valt att publicera i boken först. Mer information kommer inom kort.

Vänligen/Katarina Schlawe Holmberg,
                Egenutgivare, Katsch förlag

Kung över ängarna

Jag är kung över ängarna,  

sjöng en grupp som kallar sig Drängarna.

Tanter på drift utanför sängarna.

Det köps drinkar och shots för pengarna.

Uggla sjunger han är kung i baren.

Servitrisen skuttar runt som den värsta haren.

Ungdomar hoppar runt i trans

i något som kallas för dans.

En man tycker det är synd att tanten är gift

när han trodde hon var singel och ute på vift.

En ringmärkt käring med vett och sans

ger ingen karl en endaste chans.

Förutom till det som kallas för dans.

När Stadshotellet stänger för natten.

Tanten går hem, släpper in katten.

Plockar undan förfestens attiraljer, dricker vatten.

Lägger sig i sängen

drömmer om ängen.

Vaknar morgonen därpå sjungandes på,

Jag är kung över ängarna

med gruppen som kallar sig Drängarna.

Väckte gubben med ett godmorgon och ett förlåt.

Tänkte, attans vilken jäkla låt!

Ursäkta mig men...

Jag producerar annat än, egentligen ganska obetydliga, vardagsbetraktelser i bloggform. Jag är maskinoperatör också.

Det känns som om jag har några av mina fans på min arbetsplats. De sitter på rasterna vid ett litet runt bord med plats för fem. Men av en härlig anledning så får åtta stycken kollegor plats, om vi vidgar cirkeln något. Jag gillar runda bord. De är så inkluderande.

Mellan matintagen kacklar vi. Det handlar om vardagliga ting. Vad bordsgrannarna har i sina matlådor. En tupp i hönsgården promotar varor från ett varuhus. Tuppen gal om dessa produkter från denna lågprisaffär, som kallar sig "Sveriges fyndigaste", att jag tror han får provision på allt de säljer. Vilket tuppen förnekar. Sen fyller en höna i, att där brukar det handlas toalettpapper av ett visst märke, som räcker längre än andra rullar.

Ungefär där är skitsnacket igång. En annan höna undrar till exempel varför det heter bakplåtspapper. Vilken eller vilket bak ska det användas till? Ändalyktan på bilen eller mellan skinkorna på rumpestumpen?

Apropå papper! När farsan skulle handla dasspapper köpte han ofta en hel bal med, vad han kallade det, skinkputs.

Efter energipåfyllningen är det dags att skingra sig ut i fabriken igen. Till monteringsrum, tvättar, kapar, pressar, bock-, borr-, fräs- och ändformsmaskiner. Där står vi vid våra operationer tills nästa rast. Då vi likt djur på savannen dras till vattenhålet för att släcka törst.

Det går utför

Jag älskar att swischa ner i en nypistad nära på folktom backe då jag kan låta skidorna glida i svängarna med trycket på dalskidan. Det är fantastskt! Om solen skiner blir det bara än mer underbart.

Vartefter dagen går och antalet åk blir fler så ruggas manchestern upp. Ränderna slits ut och hamnar i strängar av snövallar i backarna. Om inte utförsåkarna hinner få ordning på balansen, kan kroppar falla till marken. De ser ut som aporna på Skansen med yviga armar och ben när skidorna kommer i sken.

Jag uttrycker ett; Åh! och tänker stackare, till alla som trillar i liften. Och jag får nära på sympationt när andra kraschar i pisten. Samt har vissa funderingar kring de räddhågsna som sitter i kanten högt upp i backen. De som fortfarande sitter kvar efter det att jag själv har åkt upp och ner igen både två och tre och fyra gånger. Har de gjort sig illa eller törs de inte fara ner för ett stup när det är vinter? Jag är tacksam att andra hjälper mig om det händer något, samtidigt är jag glad över att kunna hjälpa andra med att räcka en stav, en vante eller fånga upp en skida på glid.

Jag hänförs över de åkare som kommer i hög fart och har en stil av elegans kring att hålla ihop kropp och utrustning. Och får hjärtat i halsgropen av de som vågar sig på olika trick i fun parken. Samtidigt irriteras jag över ungar som nonchalant sitter, som en finne i röven och vilar mitt i backen där folk vill ha utrymme att åka ned.

Tar jag pause i skidåkandet och grillar min lunch. Får jag rök i ögonen och en halvbränd sotig korv. Givetvis är det alltid någon långsmal liten rackare som hamnar i glöden. Grillgaller skall lyftas, en rulle kött skall plockas upp.

Det är gråtande barn som fryser om fingrar och tår. Morsor och farsor som med dem till värmestugan går. Det är varm choklad, kaffe eller festis. Det är härligt att åka skidor med familjen eller en bästis. Rosiga kinder som stramar på kvällen. På after ski, sen sitter jag i soffan på fällen.

Tantvarning

När blir man tant?

Är det när jag visar mina barn att jag införskaffat mig nya skor och de ser på dem med en blick som om de aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att ta på sig en sådan skomodell. Och säger samtidigt med avsky i rösten att jag har köpt tantskor.

Jag kontrar och säger:

- Jag blir ju inte yngre precis. Det är bra kvalite´. Dessa kan jag ha även när jag blir pensionär.

Eller är det när jag varit hos frissan och skaffat mig vad jag själv tycker en tantfrisyr? Då har jag varit tant länge nu. För jag har haft samma frisyr i nästan ett decennium om inte snart två.

I en bok jag har hemma, “Tantvarning!” med kåserier av Cecilia Hagen, utgiven av förlaget Forum, står det i slutet av boken, "Tantvarning är när du... tycker att en bok med titeln tantvarning! verkar kul". Jag gläds åt väldigt lite, så det är klart att jag ville läsa den. Ett annat citat från samma bok, "Tantvarning är när du... väljer bekvämlighet före senaste mode". Här kommer skorna in i sammanhanget igen.

Min kära svärmor förtäljde härom kvällen att hon skulle använda sina högklackade skor nu i vår och sommar.
- För benen ser så slanka och fina ut då, sa hon.
Jag nickade och tänkte: Högklackade skor, nej tack! Inte om skorna är obekväma. Är inte det lite festligt ändå? Jag är nog mer tant än en tant är själv.