Bonus för en mamma

När mina barn blev så stora att jag inte visste vad jag skulle ge dem i födelsedagspresent, så gav jag dem ett kuvert. Där i ett brev, med ett löfte om en mor- och dotterdag. Dottern fick bestämma en dag då vi kunde göra precis vad hon ville.

Ofta blev det en tur till en större stad för shopping, fika och matintag. Jag måste erkänna att en sådan mor- och dotterdag, kunde bli betydligt mycket dyrare, än om jag själv hade valt att köpa något i present, som ändå inte passade damen ifråga. Men det var det värt.

En bonus för en mamma, är när döttrarna blir vuxna och tjänar egna pengar. Då vill de fortfarande ha mor- och dotterdagar. Men då är det inte bara morsan som betalar. Det tackar jag inte nej till, för det är väldigt trevligt.

Gräsänka för en helg, del 2

Den efterlängtade helgen av egentid i lugn och ro förvandlades till en röjarhelg. Inte med festande vänner på stadens barer. Utan med ett utrensande av forna burna kläder. Ut ur garderoberna försvann allt från 80- och 90-talet. Min älskade festblåsa från när jag var tjugo. Kavajer med axelvaddar breda som lagårdsdörrar. Det var väldigt mycket axelvaddar under en period på 80-talet. Hade jag lagt alla plaggen bredvid varandra, så lovar jag, att måttet av lagårdsbredd, skulle vara rätt passande. Blusar, byxor, klänningar, kjolar och de axelvaddsstinna kavajerna, åkte ner i påsar för återvinning.

När gräsänkans helg var över hade jag förutom att rensa ur garderober, fått bättre ordning bland de plagg som blev kvar. (Få se hur länge det håller i sig.) Jag hade bakat frallor. Suttit ute i trädgården och läst böcker. Kurat skymning i soffan och tittat på de filmer jag valt. Naturligtvis hade jag ätit och fikat, när jag velat.

Jag kände mig så nöjd med min lediga tid. Som om jag hade fått en veckas semester till skänks. Och det bara att få vara gräsänka för en helg.

Gräsänka för en helg

Tycker ni om att få rå om er själva? Det gör jag. Att få göra det som man har lust med för stunden.

- Ta det nu lugnt och känn inga måsten, sa mannen till mig när han fick syn på mina trånande blickar mot trädgårdslandet.

- Nej då, jag kommer bara göra det jag får lust till i helgen. Jag tänker inte tvätta i alla fall, sa jag. Innan jag kramade om honom och önskade honom en trevlig helg i Stockholm.

Den yngsta dottern skulle iväg med sina kompisar till Göteborg. Plötsligt blev jag smått orolig över att någon av de utflugna ungarna skulle få för sig att överraska mig genom att komma hem. Jag sände snabbt iväg ett meddelande till dem. För att avstyra eventuella tankar om att komma hem till sin barndomsstad. Bara för att jag önskade min efterlängtade egentid. Jag formulerade det inte på det viset. Men jag är hundra på att de förstod vad jag menade.

Vill ni veta vad jag gjorde strax efter gubben försvann på fredagsförmiddagen? Jo, jag fick en sådan innerlig lust att bära ner tre korgar med smutsiga kläder i källaren. Och sätta på en tvätt.

Telefonsex på en annan nivå

Plockar du fram den lilla handanpassade tekniska prylen, när du inte har något särskilt att göra?

Det finns vissa människor som ringer sådana där betalnummer till någon annan. Bara för att höra dem prata snusk. Det finns säkert par som på distans ägnar sig åt detta med. Allt för längtans lustar.

Några är vi som sett romantiska kommedier där ena skådespelaren har jobbat extra med telefonsextjänster. Eller så har vi hört roliga historier om ämnet ifråga. När den ena i storyn, bär sig tokigt åt och använder telefonen på något annat vis än just pratar i luren.

De som nyttjar mobilerna, som förspel vid intim närvaro med en partner, genom att dra en spader, spela på harpan eller någon annan passionerande patiens. Kan man säga, att de har telefonsex på en annan nivå? Det kan knappast vara upphetsande, ens med Candy crusch.

Nöjd med nöjd kund

För ett tag sedan var jag i London och skulle shoppa lite nytt innehåll till min garderob. Man kan tro att i en storstad som London, borde man bli en nöjd kund och kunna köpa med sig allt möjligt som rymmer en resväska i kabinformat. Det jag fick tag på var ett par byxor och en jacka. Hade önskat hitta ett par nya skor också, i världsmetropolen. Men fann inga som passade. Som kund är jag rätt kräsen av mig vid införskaffandet av nya saker.

Väl hemma i Vetlanda igen, såg jag ett par snygga skor i ett skyltfönster. Då jag gick in i butiken, för att pröva och eventuellt köpa dessa skor, fanns det flera par skor som tilltalade mig. När jag reducerat mina val och stod med två olika skor på varsin fot, kunde jag fortfarande inte bestämma mig, för vilket par som skulle få följa med mig hem. Jag frågade i butiken om jag kunde få mängdrabatt om jag köpte flera par. Men det ville expediten inte ge mig. Stod och funderade ett tag till. För förhastade inköp ligger inte för mig.

Förutom när jag springer på någonting jag verkligen vill ha. Då slår jag till. Så varför välja när man kan ta båda. När jag skulle betala så blev det inte så dyrt ändå. Det berättade jag också att jag tyckte, till expediten och sa även på skoj, att hon i kassan kunde lägga på några procent istället. Hon log och sa, att det ville hon inte göra. Hon såg i alla fall ut att vara nöjd med en nöjd kund.

Hjälp, inget att ha på sig

Är det fler än jag som känner att det inte finns något att ha på sig? Tittar jag in i min garderob så har jag fullt tillräckligt med kläder, men ändå inte. Ibland kan jag tycka att inget passar ihop. Det fattas något att ekipera sig med.Jag skulle vilja ha en annan top till en kjol eller byxa. Någonting annat än en svart eller vit bas t-shirt att sätta på kroppen. Även fast jag vet att det finns något som matchar någonstans. Kanske i tvättkorgen.

Ibland gör jag visserligen tappra försök att rensa. Sorterar plaggen i kasta för återvinning, ge bort och ha kvar högar.

Tyvärr blir jag så nostalgisk av mig när jag plockar bland kläderna och får tag i, bland annat, den där klänningen som jag har haft så roligt i. Att det var för flera decennier sedan, hör egentligen inte hit. Varför har jag kvar långa kjolar i brokiga färger som jag sparat bara för att de var så dyra i inköp?

Jag är en medelålders kvinna som borde ha samlat på mig tillräckligt med förnuft för att kunna rensa ur en garderob. Kläder som jag överhuvud taget aldrig kommer att använda igen. Även fast modet från förr kommer att passera med jämna mellanrum. Jag är inte ett dugg sugen på att anamma mörkbruna manchesterbyxor och jeans med onödigt vida ben. Inte heller banlonpolos och blommiga frottétunikor heller.

Det är klart att jag ibland kan tycka att jag inte har något att ha på mig eftersom det som fyller ut garderoben mest är kläder jag inte ens vill ta på mig. Så nog är det dax för en rensning igen. Ut med det gamla och in med något nytt.

Det hänger på håret

När det gällde mig och mitt intresse för val av partner, tittade jag sällan på varken ögon, kroppshållning, händer eller bakdel. Nej, det var på håret. Man kan säga att jag föll för självfall. Det behövde inte vara ett långt böljande hårsvall men väl lockigt.

När jag ser på gamla kort och minns den svunna tiden så var de flesta förälskelserna mörkhåriga individer med lockar. Nu finns det en del nyanser i de mörkhårigas skara. Men det var dock oftast håret, som var en avgörande attraktionsappeal. Då slog hjärtat volter och fantasierna kom i gungning.

När jag var yngre var det lätt att bli förälskad i olika individer. Nu blir jag nyförälskad i samma man. Det känns tryggt. Inte är det för håret längre. Vilket är tur, för min älskades hårman skimrar i grått.

Han brukar gå och klippa bort lockarna. Lite mot min vilja. Jag vill helst kunna sticka in ett finger i en korkskruvslock och känna värmen från hans huvudsvål mot min kalla fingertopp. Det är klart att han måste iväg och klippa sig och jag mig, med jämna mellanrum.

För mig blir det tyvärr med oregelbundna mellanrum. När jag var långhårig, klippte jag mig bara när jag absolut måste. När topparna var kluvna. Då klipptes det av minst en decimeter åt gången. Men ofta var det ingen som såg att man hade varit hos frisören. I andras ögon var jag en av de där tjejerna som alltid hade långt hår. Men ingen hade koll på hur långt.

De senaste decennierna, har håret blivit kortare. Har man kort hår måste man iväg och trimma det oftare. Så än idag kan man säga att det hänger på håret.