Tantvarning

När blir man tant?

Är det när jag visar mina barn att jag införskaffat mig nya skor och de ser på dem med en blick som om de aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att ta på sig en sådan skomodell. Och säger samtidigt med avsky i rösten att jag har köpt tantskor.

Jag kontrar och säger:

- Jag blir ju inte yngre precis. Det är bra kvalite´. Dessa kan jag ha även när jag blir pensionär.

Eller är det när jag varit hos frissan och skaffat mig vad jag själv tycker en tantfrisyr? Då har jag varit tant länge nu. För jag har haft samma frisyr i nästan ett decennium om inte snart två.

I en bok jag har hemma, “Tantvarning!” med kåserier av Cecilia Hagen, utgiven av förlaget Forum, står det i slutet av boken, "Tantvarning är när du... tycker att en bok med titeln tantvarning! verkar kul". Jag gläds åt väldigt lite, så det är klart att jag ville läsa den. Ett annat citat från samma bok, "Tantvarning är när du... väljer bekvämlighet före senaste mode". Här kommer skorna in i sammanhanget igen.

Min kära svärmor förtäljde härom kvällen att hon skulle använda sina högklackade skor nu i vår och sommar.
- För benen ser så slanka och fina ut då, sa hon.
Jag nickade och tänkte: Högklackade skor, nej tack! Inte om skorna är obekväma. Är inte det lite festligt ändå? Jag är nog mer tant än en tant är själv.

När min man sätter på

En fråga på Rix MorronZoo, ställdes till lyssnarna i morse, 2017-01-20. Jag tycker frågan passar bra till detta inlägg så jag återanvänder den. Vad går du igång på? Jag tänker dock inte recensera vad som sades på radion, utan bara få er att fundera på det en stund, om ni vill.

Jag går igång på när omtanken i teorin utförs i en praktisk handling. Som när min man sätter på motorvärmaren i bilen då det är minusgrader ute och jag får sätta mig i en varm bil på morgonen. Eller när han sätter på dammsugaren, städar toaletterna och byter handdukar innan jag hinner göra det. Likaså när min partner sätter på spisen, börjar skala potatis och vi hjälps åt med att laga mat.

Alla små kärleksfulla gester går jag igång på. Även en sådan sak som att följa med mig på promenad. För då är man i gång. En kärleksfull kram på det. Puss på er.

Den gode, den onde och den fule

Har du känt dig både ond och ful i din godhet någongång? Den senaste veckan har jag gjort det. Jag har dock inte varit med i någon provfilmning för en ny spagettiwestern med Clint Eastwood.

Den onde vill egentligen inte prata och när hon gör det så vill inte rösten komma till sin rätt. Den fule önskar att hon hade en tampong att trycka upp där det rinner som värst. Istället knycklas en pappersnäsduk ihop och stoppas in i kranen. Det minskar droppandet för stunden. Den fule rödnariga mitt i plytet och den onde, med smärtande rivigt mat- och luftintag, tvingar den gode att omprioritera sin lojalitet gentemot andra. Allt för att skallebank och febertoppar skall lägga sig.

Den gode får ringa en kollega och låta den onde kraxa fram att hon, den gode, tillika den onde och den fule, stannar hemma och kurerar sig ett par dagar. Allt för den goda hälsans skull.

Det var inte någon actionladdad vecka om man bortser nys och hostattacker. Knappast någon dramatik att tala om heller. Mest soffhäng med filmtittande och mycket honungsvatten.

Ett rött paket med vita snören

Jag undrar om det finns fler som färgmatchar sina paket? Jag gillar att slå in paket. Det bör vara vackra papper och gärna med saxkrusade snören. Det kan vara knepigt att krusa snören ibland. Speciellt om jag fått tag i ett snöre med taskig kvalitet, råkat ta den slöaste saxen ur lådan eller om jag är ouppmärksam och börjar dra med saxeggen på fel sida på snöret. Då rakpermanentas den färgade lilla remsan istället.

På senare år har jag blivit larvig när det gäller omslagen på klapparna. Det ska matcha. På ett sätt var det lättare förr då man bara tog ett tomteprytt papper i mängden. Numera har jag färgtema runt gåvorna. Jag väljer papper efter hur jag vill att paketen kommer att se ut tillsammans. Ett år gick alla paket i blått. Ett annat år, vanligt brunt omslagspapper med hushållssnöre om. Jag tror knappast att jag är ensam om att någongång ha ritat och klippt ut pepparkaksgubbar och gummor och skrivit “God jul...önskar…” på adresserna. Eller fått för sig att använda dagstidningar för att dölja det man önskar glädja någon med.

Frågan är om ungarna bryr sig så mycket när de är små. Men i väntan på julklappsutdelningen så tycker jag det är fint med dekorativa paket under och omkring granen. I år finns det åtminstone minst ett litet rött paket med vita snören.

Vikarier behövs

Att vara vikarie är inte alltid lätt.

En period på förskola nästa i ett klassrum.
Byten kan komma tätt.

Man hoppar in vid sjukdom och dylika ting.

Stackars ungar, de fattar ingenting.

Från blöjbyten, påklädning, stoj, mat och vila.

Till undervisning, man får mellan lektionerna ila.

Man är fröken för stora barn och fröken för små.

Man byter arbetsuppgifter från dag ett till dag två.

Jag vet inte vad jag tycker är sämst.

De korta stunderna då jag knappt hinner prata
med de jag skall arbeta med. Det är hemskt!

Eller de perioder då jag hinner skapa kontakter och få känslomässiga relationer med alla berörda parter. Barn på förskolor, elever, föräldrar och arbetskamrater.

När jag börjar tycka om alla och jag trivs bra.
Då skall jag sluta ganska tvärt en dag.

Många tårar har fällts från olika kinder.
Många klumpar av sorg i magen känns som hinder.

Vikarier behövs!
Vi finns till för ett par timmar en dag,
till en heltid med övertid, på upp till ett halvår.
Det vill säga ett tag.

Sedan byts vi ut igen.
av ordinarie personal som innan var.

Eller blir bortrationaliserade
av de som högre utbildningar har.

Hur länge skall jag orka?
Hur länge står jag ut?

Jag orkar snart inte längre
med dessa avskeds slut.

Varje ny dag, är en dag full av nya möjligheter.

Jag fortsätter ett tag till, undrar just vad nästa ställe heter.

Jag slutade att arbeta innom barnomsorgen och i skolans värld 2004. Min äldsta dotter, har nu börjat leva det liv jag levde, innan jag bytte yrkesinriktning. Hon är en av dem som kan få förtur vid kommande läraranställningar, Jag vill tillägna detta inlägg till alla er som jobbar som vikarier, ni behövs.

Salsa eller valsa runt i foxtrot

Arbetskamrater på en lokal jag mötte

en tidigare förälskelse på mig stötte.

Igen, men nu mindre diskret

han drog in mig på dansgolvet,

salsan gjorde mig het.

Jag blev våt av svetten från dansen.

Han var desperat, det var sista chansen.

Han var samma man som sist.

Några fler år på nacken, visst.

Jag tycker det är sorgligt och trist

när män vägrar tro att man inte vill.

Tänk er en berusad man,

med ögon som en död sill.

Vad är det för mening

att följa en nycks lust

som man redan från början ser

med nyktra ögons “trust”

gentemot sin egen fästman,

som är himmelrikets topp.

Skulle man då, på ett danshak,

ha lust att fiska efter snopp.

Versen skrev jag för över tjugo år sedan. Den är någorlunda aktuell än idag. Inte salsan som dans, det brukar mest bli som ett rörigt tillbehör vid maten. Men jag valsar gärna runt i foxtrot och bugg. 

Nä, nu blir det andra bullar

Vad vore en husmorsblogg utan inlägg om bakning. Förlåt Oskars konditori, i Vetlanda och alla andra bagerier, runt omkring här i världen. Men jag tycker hembakade bullar är bäst till fikat.

Min mor bakade bullar med två fyllningar. Ena deghalvan fylldes med kanel och socker och den andra halvan fylldes med russin. När jag bakar bullar med russin, tänker jag på morfar. Min mamma berättade att morfar var förtjust i bullar med russin. Hemma hos mig, bakas det främst kanelbullar. Ibland blir de stora och ibland blir de små och ofta är de med socker på.

Det är rätt otacksamt att fylla bullarna med russin.  

De enda bullarna jag lägger russin i nu, är i lussekatterna till jul.

Än idag är det någon som pillar bort de mörka, skrumpna druvorna och lägger dem på min assiett. Jag vet att jag inte behöver äta upp dem. Men jag gör det ändå, eftersom jag tycker om russin. För att slänga livsmedel, även om det är nog så litet, det bär mig emot. Nästan så att jag kan bli arg. Och blir jag arg, då kan ni få se på andra bullar.