Nöjd med nöjd kund

För ett tag sedan var jag i London och skulle shoppa lite nytt innehåll till min garderob. Man kan tro att i en storstad som London, borde man bli en nöjd kund och kunna köpa med sig allt möjligt som rymmer en resväska i kabinformat. Det jag fick tag på var ett par byxor och en jacka. Hade önskat hitta ett par nya skor också, i världsmetropolen. Men fann inga som passade. Som kund är jag rätt kräsen av mig vid införskaffandet av nya saker.

Väl hemma i Vetlanda igen, såg jag ett par snygga skor i ett skyltfönster. Då jag gick in i butiken, för att pröva och eventuellt köpa dessa skor, fanns det flera par skor som tilltalade mig. När jag reducerat mina val och stod med två olika skor på varsin fot, kunde jag fortfarande inte bestämma mig, för vilket par som skulle få följa med mig hem. Jag frågade i butiken om jag kunde få mängdrabatt om jag köpte flera par. Men det ville expediten inte ge mig. Stod och funderade ett tag till. För förhastade inköp ligger inte för mig.

Förutom när jag springer på någonting jag verkligen vill ha. Då slår jag till. Så varför välja när man kan ta båda. När jag skulle betala så blev det inte så dyrt ändå. Det berättade jag också att jag tyckte, till expediten och sa även på skoj, att hon i kassan kunde lägga på några procent istället. Hon log och sa, att det ville hon inte göra. Hon såg i alla fall ut att vara nöjd med en nöjd kund.

Hjälp, inget att ha på sig

Är det fler än jag som känner att det inte finns något att ha på sig? Tittar jag in i min garderob så har jag fullt tillräckligt med kläder, men ändå inte. Ibland kan jag tycka att inget passar ihop. Det fattas något att ekipera sig med.Jag skulle vilja ha en annan top till en kjol eller byxa. Någonting annat än en svart eller vit bas t-shirt att sätta på kroppen. Även fast jag vet att det finns något som matchar någonstans. Kanske i tvättkorgen.

Ibland gör jag visserligen tappra försök att rensa. Sorterar plaggen i kasta för återvinning, ge bort och ha kvar högar.

Tyvärr blir jag så nostalgisk av mig när jag plockar bland kläderna och får tag i, bland annat, den där klänningen som jag har haft så roligt i. Att det var för flera decennier sedan, hör egentligen inte hit. Varför har jag kvar långa kjolar i brokiga färger som jag sparat bara för att de var så dyra i inköp?

Jag är en medelålders kvinna som borde ha samlat på mig tillräckligt med förnuft för att kunna rensa ur en garderob. Kläder som jag överhuvud taget aldrig kommer att använda igen. Även fast modet från förr kommer att passera med jämna mellanrum. Jag är inte ett dugg sugen på att anamma mörkbruna manchesterbyxor och jeans med onödigt vida ben. Inte heller banlonpolos och blommiga frottétunikor heller.

Det är klart att jag ibland kan tycka att jag inte har något att ha på mig eftersom det som fyller ut garderoben mest är kläder jag inte ens vill ta på mig. Så nog är det dax för en rensning igen. Ut med det gamla och in med något nytt.

Det hänger på håret

När det gällde mig och mitt intresse för val av partner, tittade jag sällan på varken ögon, kroppshållning, händer eller bakdel. Nej, det var på håret. Man kan säga att jag föll för självfall. Det behövde inte vara ett långt böljande hårsvall men väl lockigt.

När jag ser på gamla kort och minns den svunna tiden så var de flesta förälskelserna mörkhåriga individer med lockar. Nu finns det en del nyanser i de mörkhårigas skara. Men det var dock oftast håret, som var en avgörande attraktionsappeal. Då slog hjärtat volter och fantasierna kom i gungning.

När jag var yngre var det lätt att bli förälskad i olika individer. Nu blir jag nyförälskad i samma man. Det känns tryggt. Inte är det för håret längre. Vilket är tur, för min älskades hårman skimrar i grått.

Han brukar gå och klippa bort lockarna. Lite mot min vilja. Jag vill helst kunna sticka in ett finger i en korkskruvslock och känna värmen från hans huvudsvål mot min kalla fingertopp. Det är klart att han måste iväg och klippa sig och jag mig, med jämna mellanrum.

För mig blir det tyvärr med oregelbundna mellanrum. När jag var långhårig, klippte jag mig bara när jag absolut måste. När topparna var kluvna. Då klipptes det av minst en decimeter åt gången. Men ofta var det ingen som såg att man hade varit hos frisören. I andras ögon var jag en av de där tjejerna som alltid hade långt hår. Men ingen hade koll på hur långt.

De senaste decennierna, har håret blivit kortare. Har man kort hår måste man iväg och trimma det oftare. Så än idag kan man säga att det hänger på håret.

Störst chans med stringtrosor?

Jag trivs ganska bra i tvättstugan om jag är vid gott mod vill säga. Jag tänker så bra när jag vistas där.

Hur hänger folk sin tvätt, rent allmänt?

Sådant kan jag fundera över när jag står där i källaren och hänger familjens strumpor, trosor, tröjor och allt vad det nu kan vara.

Ni kanske använder torktumlare istället för tvättlinor.

Jag brukar hänga strumpor så långt det är möjligt, i par med en klädnypa i resåren. De hamnar ofta inom samma arieal som föregående tvätts strumpskörd. Trosor hängs med en klädnypa i grenen. Om det inte dyker upp en trekantig tygtrasa med ett snöre i. För då sätter jag en klädnypa i det som finns störst chans att fästa klädnypan, i tvätt- och storlekslappen. Några tröjor hängs bara över linan, andra på galgar i lag med blusar och skjortor. Allt skall hängas rättvänt, inga avigsidor utåt samt så slätt som möjligt.

Det kan tyckas petigt men jag gör det av praktiska skäl. Det är effektivt att plocka ner strumpor, vika jumprar och lägga i respektive familjemedlems klädhög. Byxor i botten, därefter långärmade tröjor, t-shirts, trosor eller kalsonger och överst strumpor. Det blir enklare när man skall plocka in allt i lådor och skåp. Även för andra i familjen. Med eller utan stringtrosor - Det finns en stor chans att dem kommer på besök. Även fast jag har svårt att hänga upp sådana, för mig, konstiga plagg på en lina.

Nog om “plaggpjoller” för denna gång.

Tvättprogram vet inte vad tid är

Har din tvättmaskin dålig tidsuppfattning?
Det tror jag min maskin har. Ibland får jag vänta längre tid än vad som visas i minuter på displayen.

Om det tex.är åtta minuter kvar, enligt displayen, då jag fått för mig att tvätten kan tänkas vara färdig, brukar jag gå därifrån. Om jag kommer tillbaka efter 10 minuter och ska hänga upp tvätten, så är det fortfarande tid kvar på tvättcykeln. Ibland står jag kvar och plockar med lite annat i väntan på att maskinen skall bli klar.

Den där sista minuten innan programmet är slut är lika långsam som den minut det tar att vänta, innan lucklåset knäpps av och jag kan öppna luckan, för att ta hand om tvätten.

Jag tror inte att tvättprogram vet vad tid är. Alternativt så är det dem som gör programmen, som inte bryr sig ett dugg om oss som skall ta ut tvätten ur tvättmaskinen.

Nya friska tag

“Vila upp dig nu riktigt ordentligt så du kommer tillbaka igen med nya friska tag”. Hur många har inte hört den frasen innan man går på semester? Jag älskar ledighet. Speciellt semester. Det är en trivsam klang i det ordet som känns bra. Jag är bara så värdelös på att ta det lugnt och vila upp mig.

Min egentliga vila blir min sovmorgon. Att få sova ut tills jag vaknar någorlunda självmant.

Varje dag övar jag på att ta det lugnt. Det går inte så bra. Varken för mig eller för min man. Jag kan inte säga att jag lider av mitt tillstånd. Vi får en hel del gjort när vi är lediga.

Jag tar det oftast lugnt när jag är hemma och tvättar.
I en och en halv till två timmars intervaller av ledig tid kan jag ägna mig åt något annat när maskinen tvättar åt oss i hushållet. Som tex passa på att; måla, åka och handla, fika och planera för nästkommande projekt eller aktiviteter. Åka iväg och bada, vara ute i naturen, hälsa på svärmor eller bara ligga ner och läsa, lösa korsord, lyssna på musik, börja med maten, hinna äta och plocka undan. Städa lite, putsa fönster bara för att man har lust, fixa på tomten. Om allt där emellan tar längre tid än efter det att tvätten slängts in i tvättmaskinen, tvättats och blivit klar, så gör det ingenting. Vi har ju semester.

När ledigheten är slut och jag skall till jobbet igen, kan det kännas bra att få tillbaka sina rutiner igen. Alternativt är det då man känner ett behov av att vilja ha en semester till för att vila och få nya friska tag.

Det är slut

En vanlig dag under högsäsongen på semestern, var vi i en stad, där vi bevittnade att det vi önskade och ville ha, var slut.

Det började när vi skulle checka in på hotellet, som både jag och min syster hade bokat två rum var i och fått bokningsbekräftelser på. Syrrans båda bokade rum var inte med i listan över dagens kommande gäster. Hotellet hade inga fler rum att erbjuda för de var slut. Det blev att vi familjevis fick tränga ihop oss i två dubbelrum. Det fanns förvisso bäddsoffor till mina stora ungar i ena dubbelrummet. Syrrans barn fick ligga och trängas på madrasser, på golvet i det andra dubbelrummet.

När vi skulle iväg och äta så gick vi förbi hamnrestaurangerna. Platserna var slut, upptagna. Jag kan mycket väl förstå att det är svårt att placera ut nio personer på en fullsatt uteservering.

När vi väl satt på en restaurang och skulle beställa, så var lasagnen slut som någon i sällskapet ville ha. Starkölen på fat var slut. Den stackars servitrisen vågade knappt tala om att kolsyran var slut i läsken när hon kom och bytte ut alla glas med cola till bättre kolsyrade drycker. När jag skulle betala, tyckte mannen att jag skulle säga att också våra pengar hade tagit slut. Men det gjorde jag förstås inte.

Syrran hade läst om ett hotell som hade det största utbudet av stadens mest kända öl. När vi hittat dit och skulle in i baren, var det stängt. Varje motgång gav oss mer att skratta åt.

Efter ett par timmar kom vi åter till hamnkrogen. Då blev vi erbjudna sittplatser och fick något gott att dricka och att knapra på. Samt sitta och njuta av solens nedgång eftersom även dagen har sitt slut.