Ett rött paket med vita snören

Jag undrar om det finns fler som färgmatchar sina paket? Jag gillar att slå in paket. Det bör vara vackra papper och gärna med saxkrusade snören. Det kan vara knepigt att krusa snören ibland. Speciellt om jag fått tag i ett snöre med taskig kvalitet, råkat ta den slöaste saxen ur lådan eller om jag är ouppmärksam och börjar dra med saxeggen på fel sida på snöret. Då rakpermanentas den färgade lilla remsan istället.

På senare år har jag blivit larvig när det gäller omslagen på klapparna. Det ska matcha. På ett sätt var det lättare förr då man bara tog ett tomteprytt papper i mängden. Numera har jag färgtema runt gåvorna. Jag väljer papper efter hur jag vill att paketen kommer att se ut tillsammans. Ett år gick alla paket i blått. Ett annat år, vanligt brunt omslagspapper med hushållssnöre om. Jag tror knappast att jag är ensam om att någongång ha ritat och klippt ut pepparkaksgubbar och gummor och skrivit “God jul...önskar…” på adresserna. Eller fått för sig att använda dagstidningar för att dölja det man önskar glädja någon med.

Frågan är om ungarna bryr sig så mycket när de är små. Men i väntan på julklappsutdelningen så tycker jag det är fint med dekorativa paket under och omkring granen. I år finns det åtminstone minst ett litet rött paket med vita snören.

Vikarier behövs

Att vara vikarie är inte alltid lätt.

En period på förskola nästa i ett klassrum.
Byten kan komma tätt.

Man hoppar in vid sjukdom och dylika ting.

Stackars ungar, de fattar ingenting.

Från blöjbyten, påklädning, stoj, mat och vila.

Till undervisning, man får mellan lektionerna ila.

Man är fröken för stora barn och fröken för små.

Man byter arbetsuppgifter från dag ett till dag två.

Jag vet inte vad jag tycker är sämst.

De korta stunderna då jag knappt hinner prata
med de jag skall arbeta med. Det är hemskt!

Eller de perioder då jag hinner skapa kontakter och få känslomässiga relationer med alla berörda parter. Barn på förskolor, elever, föräldrar och arbetskamrater.

När jag börjar tycka om alla och jag trivs bra.
Då skall jag sluta ganska tvärt en dag.

Många tårar har fällts från olika kinder.
Många klumpar av sorg i magen känns som hinder.

Vikarier behövs!
Vi finns till för ett par timmar en dag,
till en heltid med övertid, på upp till ett halvår.
Det vill säga ett tag.

Sedan byts vi ut igen.
av ordinarie personal som innan var.

Eller blir bortrationaliserade
av de som högre utbildningar har.

Hur länge skall jag orka?
Hur länge står jag ut?

Jag orkar snart inte längre
med dessa avskeds slut.

Varje ny dag, är en dag full av nya möjligheter.

Jag fortsätter ett tag till, undrar just vad nästa ställe heter.

Jag slutade att arbeta innom barnomsorgen och i skolans värld 2004. Min äldsta dotter, har nu börjat leva det liv jag levde, innan jag bytte yrkesinriktning. Hon är en av dem som kan få förtur vid kommande läraranställningar, Jag vill tillägna detta inlägg till alla er som jobbar som vikarier, ni behövs.

Salsa eller valsa runt i foxtrot

Arbetskamrater på en lokal jag mötte

en tidigare förälskelse på mig stötte.

Igen, men nu mindre diskret

han drog in mig på dansgolvet,

salsan gjorde mig het.

Jag blev våt av svetten från dansen.

Han var desperat, det var sista chansen.

Han var samma man som sist.

Några fler år på nacken, visst.

Jag tycker det är sorgligt och trist

när män vägrar tro att man inte vill.

Tänk er en berusad man,

med ögon som en död sill.

Vad är det för mening

att följa en nycks lust

som man redan från början ser

med nyktra ögons “trust”

gentemot sin egen fästman,

som är himmelrikets topp.

Skulle man då, på ett danshak,

ha lust att fiska efter snopp.

Versen skrev jag för över tjugo år sedan. Den är någorlunda aktuell än idag. Inte salsan som dans, det brukar mest bli som ett rörigt tillbehör vid maten. Men jag valsar gärna runt i foxtrot och bugg. 

Nä, nu blir det andra bullar

Vad vore en husmorsblogg utan inlägg om bakning. Förlåt Oskars konditori, i Vetlanda och alla andra bagerier, runt omkring här i världen. Men jag tycker hembakade bullar är bäst till fikat.

Min mor bakade bullar med två fyllningar. Ena deghalvan fylldes med kanel och socker och den andra halvan fylldes med russin. När jag bakar bullar med russin, tänker jag på morfar. Min mamma berättade att morfar var förtjust i bullar med russin. Hemma hos mig, bakas det främst kanelbullar. Ibland blir de stora och ibland blir de små och ofta är de med socker på.

Det är rätt otacksamt att fylla bullarna med russin.  

De enda bullarna jag lägger russin i nu, är i lussekatterna till jul.

Än idag är det någon som pillar bort de mörka, skrumpna druvorna och lägger dem på min assiett. Jag vet att jag inte behöver äta upp dem. Men jag gör det ändå, eftersom jag tycker om russin. För att slänga livsmedel, även om det är nog så litet, det bär mig emot. Nästan så att jag kan bli arg. Och blir jag arg, då kan ni få se på andra bullar.

Ilska i kroppen

Har du aviga dagar?
En morgon vaknade jag av att hela kroppen bubblade, som kolsyra av irritation. För… ingenting. Jag kunde inte sätta fingret på vad jag irriterades över. Inte försvann det när jag kom till jobbet heller. Fast mina arbetskollegor, trots morgontröttheten, skrattade inom hörhåll från mig.

Själv kände jag mig bara butter och moloken. Helst av allt ville jag bara släppa allt jag hade för händerna och åka hem igen. Förnuftet i mig talade dock om för mig, att jag inte kunde göra det. För hade arbetsgivaren frågat mig, varför jag skulle gå hem. Vad skulle jag ha svarat då? Att jag var ilsk i kroppen. Så naivt. Det vore nära på en arbetsvägran på det. Så det var bara att gneta på och invänta arbetsdagens slut.

Brukar du bli irriterad?

Vissa personer brukar bli arga och irriterade på småsaker eller andra människor runt omkring sig. Kanske på jobbet eller i trafiken. Hemma på sin partner, på barnen eller bara när man gjort något tokigt själv. Andra är coola och tar tillvaron med ro och till och med skrattar åt motgångar och elände.

Jag tror de flesta av oss, har dåliga dagar ibland. Då man känner sig nedstämd, irriterad eller har dagar, när mycket man tar sig för krånglar. Man fumlar och spiller. Slår i knogar och tår. Bryter en nagel, bränner sig på ugnen. Listan kan göras lång. Det är sådana dagar, man ibland önskar, att man låtit bli att stigit upp ur sängen. Det är en evinnerlig tur att det finns bra dagar med.

Kärringen har fått gråa hår

Jag stod i badrummet och borstade tänderna, när jag upptäckte, att jag utöver de få gråa strån jag redan har och faktiskt vårdar ömt. Hade fått några stycken till i min kalufs. Jag tänkte och till och med sade högt med munter stämma:

- Ja, nu börjas det!

Jag är lite nyfiken. När hela eller delar av manen tappar sin nuvarande färg. Vad för slags grå nyans skall jag komma att skimra i? Jag funderar på om jag redan nu, skall färga håret. Eller låta bli att täcka de åldersbestigna fjunen. När jag nämnde mina tankar kring detta när jag var och klippte mig senast. Sa min hårfrisörska:

- Börjar du färga håret, så får du fortsätta.

Hon tyckte inte alls att jag hade fått nämnvärt många fler gråa strån. Men jag vet att jag har sett dem. De är mer vita än grå. Vilket gläder mig.

För övrigt tycker jag att alla ni som brukar färga håret, i alla möjliga nyanser, är modiga. Vare sig ni har eller inte har fått gråa hår.

Magiska spiror

Får du märken av resåren från dina strumpor? Speciellt efter en hel dags arbete på stående fot, svullnar benen upp. Som ett tack för dagens arbete och väkommen åter, ger strumporna avtryck på benen.

Efter en vristskada, prövade jag stödstrumpor. För svullna och onda ben är det otroligt skönt med sådana strumpor. Det går bra med kompressionsstrumpor också.

Jag tycker att kompressionsstrumpor, låter mer modernt. Något som hippa aktiva idrottsutövare kan använda sig av. Ett coolt plagg, att ha över muskulösa ben. Stödstrumpor däremot, förknippar jag med åderstinna och svullna tantvader.

Jag är förvisso tant. Och hade svullna vader. Nu gillar jag nämligen mina stödstrumpor. Så pass att jag försöker trenda och gå i bräschen, med dessa tajta tuber på vaderna. Jag kan slå vad om, att de gör mina ben mindre svullna, mindre hårda och mer smidiga.

Det är som ett trolleritrick, som funkar varje gång. Även utan Joe Labero. Visst är de svårare att ta på och av, om man jämför med vanliga strumpor. Men vilka under för benen. Mina spiror blir magiska.