När min man sätter på

Vad går du igång på?

Det var en fråga på rix morronzoo som ställdes till lyssnarna en dag.

Jag tyckte att den passade bra till detta inlägg så jag återanvänder den.

Fundera på det en stund om du vill. Är det en doft av en specifik parfym, en god middag?

Jag går igång på när omtanken i teorin utförs i en praktisk handling. Som när min man sätter på motorvärmaren på bilen när det är minusgrader ute och jag kan sätta mig i en varm bil på morgonen. Eller när min man sätter på dammsugaren, städar toaletterna och byter handdukar innan jag hinner göra det. Även då när min man sätter på spisen och vi hjälps åt med att laga mat. 

Alla små kärleksfulla gester går jag igång på.

Även en sådan sak som att följa med mig på promenad. För då är man i gång.

En kärleksfull kram på det.

Fuskstuvade makaroner och bröllop i smyg

Det kan vara jättekul på bröllopsfester

men jag har aldrig drömt om att anordna något själv.

Jag anser att kärleken fungerar alldeles utmärkt även utan giftermål.

Likväl gifte vi oss. Mest var det för det juridiska.

Mannen tycker det är trevligt att ha en fru.

Själv tycker jag det är praktiskt att säga “min man” än vad jag innan sa,

fästman, kille, sambo, förste älskaren eller fadern till mina barn.

Till vardags hemmavid tilltalar jag honom ändå älskling eller vid hans namn.

De allra flesta släktingarna och vänner blev besvikna över att de inte fick gå på bröllop. Även fast de så småningom fick reda på vad vi gjort så var det tyst på gratulationsfronten. Några tyckte allt att vi skulle ha sagt något.

Påståenden innan vigseln var: “Nu är det väl eran tur?” utbyttes i frågan

“Varför gifte ni er för?”

Ja, varför gifter sig folk egentligen?

Vad är det som driver människor till dessa ceremonier?

Några vill ha små bröllop andra stora. En del i kyrkan och somliga någon annanstans. Själv hade jag nöjt mig med att skriva på något papper om det hade gått. Nu blev det stadshuset. Det tog lika lång tid som att koka och fuskstuva makaroner. Det var ungefär lika smidigt också. Vi sa bara ja och självklart. Lyssnade på några vackra visor och dikter. Fick sedermera vigselbeviset i handen. Märkvärdigare än så var det inte. Förvisso hade vi finkläderna på och jag hade en bukett med blommor, vilka plockades i trädgården en kvart innan.

Sen har vi de beryktade möhipporna och svensexorna.

Ibland går det lugnt till.  Andra gånger spökas offret ut och

fylls med alkohol så hela eller halva nästkommande dag går förlorad.

Från början var det mycket därför vi ville hålla det lite hemligt och inte säga något.

Sen blev det som en sport eller larvig lek att se hur lång tid det tog för folk att

få reda på att vi vigt oss.

Ingen av oss båda är så mycket för att bli varken utspökade

eller fyllda med alkohol när vi själva inte vill och är med på det.

Ibland är humöret på topp och somliga dagar inte.

Likadant är det med fester.

Ibland är personer som är bjudna himla uppåt och sen finns det gånger då en stor del av folket inte riktigt kommer igång.

Tänk om det sistnämnda skulle inträffa om man som många vill

ha ett av livets största händelse, ett giftermål med stor fest efteråt.

Men så är det väl någon som tycker att man är pessimist och säger;

"Tänk om det blir ett hejdundrande party".

Att vara festens huvudperson är inte riktigt min melodi.

Däremot är jag gärna med på ett hörn och har förbaskat roligt

om man nu blir bjuden på kalas av olika slag.

Men det är nog inte så troligt att man blir nu i Coronatider.

Om jag fick hålla vårtal på Valborgsmässoafton 2020

Än är det ingen som frågat mig om jag skulle vilja ta åt mig äran och hålla tal vid ett valborgsfirande. Det är väl inte så konstigt egentligen. Jag är ju inte någon kändis, förutom för de som känner mig förstås. Än mindre är jag en offentlig person som uttalar mig om ditten och datten i olika medier. Förutom att jag bloggar lite grann och skriver böcker om rätt oväsentliga saker, det vill säga om mina vardagsbetraktelser. Många av oss använder både Facebook, twitter och instagram. Så med andra ord är jag en rätt vanlig medmänniska som ibland besöker majbrasor i mars.

Men inte för att lyssna på någon talare. Jag har ofta tyckt att just den delen i firandet av våren har varit, förlåt mig nu men, en tråkig och onödig punkt i programmet. Den delen drar bara ut än mer på tiden till den egentliga anledningen som är att få se elden tändas, på det som kommuninvånarna avverkat i sina trädgårdar och fraktat iväg till den avsedda platsen för brasan.

Marschen till festplatsen denna dag på året med den taktfasta musiken, pompa och ståt av trummor och klarinetter, cymbaler och trumpeter gör öronen och sinnet glatt. Synen av drillflickor i sina dräkter med tillhörande korta kjolar, får modershjärtat att ömma för de frusna benen och tycka synd om dem i den kalla vårkvällen. Sångerna om vintern som rasat och alla fåglar som kommit ren får mig att minnas alla de gånger jag själv stod och sjöng in våren i kör för andra som väntade på att se valborgselden flamma.



I år blir det inget besök vid något av kommunens alla bål. Inte för att det regnar och är kyligt ute. Och inte för att jag inte har någon lust. Utan för en pandemis skull och dess restriktioner som det medfört. Mig veterligen har det aldrig hänt förr.
Men skulle det ha varit ett valborgsmässofirande 2020 och om jag fick hålla vårtal i år, då ska jag börja med att beklaga sorgen för alla de familjer som, på grund av främst covid 19, mist nära och kära i denna lömska sjukdom. Sen vill jag tacka, alla hjältar som jobbar och kämpar på inom vården. Ni gör ett beundransvärt arbete. Jag hoppas att den här perioden med all publicitet i medier får vårdarbetet att klättra i popularitet för att fler ska vilja göra hjältemodiga insatser i vardagen och söka sig till utbildningar som främjar omsorgsarbeten. Främst för att all vårdpersonal är värda högre status i samhället, högre lön och få fler kolleger för att kunna dela arbetsbördan med.

Sen är det bara att önska att så många företag som möjligt klarar sig igenom effekterna av denna Corona. Vi får, som en arbetskamrat sa till mig igår, sätta det här året på paus. Bara låta det gå. För även om vi inte får fira in våren som vi brukar med besök vid eldar med körsång och vårtal. Även om studenterna inte får gå på baler och ha för dem efterlängtade utspring med mössor på svaj. Så kommer det ändå och då förhoppningsvis för oss alla en ljusnande framtid som är vår.

Trevlig valborg på er.

Det hänger på håret

När det gällde mig och mitt intresse för val av partner, tittade jag sällan på varken ögon, kroppshållning, händer eller bakdel. Nej, det var på håret. Man kan säga att jag föll för självfall. Det behövde inte vara ett långt böljande hårsvall men väl lockigt.

När jag ser på gamla kort och minns den svunna tiden så var de flesta förälskelserna mörkhåriga individer med lockar. Nu finns det en del nyanser i de mörkhårigas skara. Men det var dock oftast håret, som var en avgörande attraktionsappeal. Då slog hjärtat volter och fantasierna kom i gungning.

När jag var yngre var det lätt att bli förälskad i olika individer. Nu blir jag nyförälskad i samma man. Det känns tryggt. Inte är det för håret längre. Vilket är tur, för min älskades hårman skimrar i grått.

Han brukar gå och klippa bort lockarna. Lite mot min vilja. Jag vill helst kunna sticka in ett finger i en korkskruvslock och känna värmen från hans huvudsvål mot min kalla fingertopp. Det är klart att han måste iväg och klippa sig och jag mig, med jämna mellanrum.

För mig blir det tyvärr med oregelbundna mellanrum. När jag var långhårig, klippte jag mig bara när jag absolut måste. När topparna var kluvna. Då klipptes det av minst en decimeter åt gången. Men ofta var det ingen som såg att man hade varit hos frisören. I andras ögon var jag en av de där tjejerna som alltid hade långt hår. Men ingen hade koll på hur långt.

De senaste decennierna, har håret blivit kortare. Har man kort hår måste man iväg och trimma det oftare. Så än idag kan man säga att det hänger på håret.

Nyfiken på "Husmorskomik, klimakteriekärringens kåserier"

Jag funderade ju på att uppdatera den här sidan lite oftare igen. Och vad passar bättre på den här husmorskomikbloggen om inte mer kåserier.

Därför tänker jag bjuda mina besökare att läsa ur "Husmorskomik, klimakteriekärringens kåserier".

Så håll dig uppdaterad om du känner för att läsa det första kapitlet "Det hänger på håret" ur den nyss nämnda boken som kommer publiceras vid nästa inlägg.

Finns det ett intresse kan jag göra en video och läsa upp kapitlet också, om jag törs. 😊

Rent av uruselt av mig faktiskt...

Jag har tänkt. Nåja, nu ska jag inte skryta men jag har funderat på en grej.
Vad tror ni om att uppdatera den här bloggen lite. Jag har inte publicerat några nya kåserier sedan 2018-07-27. Det är inte rättvist gentemot mina läsare. Rent av uruselt av mig faktiskt.

Jag ska inte skylla ifrån mig. Jag har haft tid. Lika mycket tid att förfoga över som alla ni andra som väljer att fördela dygnets timmar på olika saker. Sedan kan folk säga att de inte har tid till det de vill ha tid till på grund av olika omständigheter.

Men som sagt, jag har haft tid. Men inte lust och inspiration till att skriva i bloggen.
Lusten och inspirationen räckte bara till att skriva och ge ut min senaste bok "Husmorskomik, Satan flyttar in" som är ute på marknaden sedan ett tag tillbaka.

En del lust och inspiration fick delas med ett manusskrivande på en föreläsning.
Tro det eller ej, men jag blev tack vare sociala medier inbjuden som "Stå uppare!"
Det var några arrangörer till en mångfalldhetsvecka i Skåne som hörde av sig och bad mig att vara ett humoristiskt inslag i en kvällspunkt om klimakteriet.

Efter att jag tackat ja, var det bara att börja förbereda sig. När jag kom dit fick jag förutom att försöka att vara rolig, vara med i en avslutande paneldebatt om huruvida 50 årsåldern var det nya 30. Och det ville uppdragsgivaren att vi skulle diskutera i positiv bemärkelse.
Det blev en hel del skratt och applåder och det tackade jag hjärtligt för.

Snart möjligt att se beställa boken

Det är svårt att välja vilket bild man ska ha till marknadsföring men denna blir nog bra till bokinfo.

Det har kommit så mycket annat emellan på det privata planet. Arbete, jobb och fritid/hobbyverksamheter har haltat. Orken och lusten räcker inte alltid till. Men nu kan snart kunder se och beställa boken iallafall. Jag är redo att leverera.

Boksläpp

Boksläppet hölls bland mina inspiratörer, tillika mina fans. 

Tack för att ni finns!

Njuta lite så börjar arbetet med tredje boken snart.

Äntligen, är den här!

Nu i veckan kom den. Husmorskomik, Satan flyttar in, min andra bok. 

                     Samma euforiska känsla som att vara debutant var det inte.
                     Men lite stolt bör jag ju vara.

Satan flyttar in. Idag, 9 November, stod det i min kalender att jag skulle ha boksläpp på min andra bok "Husmorskomik, Satan flyttar in". Tyvärr, strulade det lite. Tryckeriet skickade min gula första bok "Husmorskomik, Klimakteriekärringens kåserier" som provtrycksexemplar igen. Isbn numrena är väldigt lika. Sen strulade servrarna på tryckeriet. Men inte nedslås jag av det när jag får så fint kundbemötande. Ett nytt provex har skeppats över och är på väg till mig. Mitt alternativ till boksläppsdatum, 18 Oktober på internationella klimakteriedagen hade varit rätt spexigt. Men får skjuta på boksläppet ytterligare.

Jag hoppas innerligen att jag får ut den innan julhandeln så mina fans och nya presumtiva läsare får sig ett gott skratt.

Kram på er och trevlig helg! 😃

Nu är filerna till den nya boken klara!

En vacker höstdag gick jag ut och njöt av att ett stort arbete är över. Redigering och sättning avslutad, filerna är inskickade till tryckeriet. Nu är det bara att vänta på att få ett nytryckt exemplar i min hand.

"Husmorskomik, Satan flyttar in" 

Klimakteriekäringen har svårt att sova och tycker att en hondjävuls liv om natten är helt uppåt väggarna. Hon går igång på när omtanken i teorin utförs i en praktisk handling. Försedd med ett hårrufs i sämsta Stig Helmer lock alike stil har hon en hatkärlek till Per och irriterar sig på expediter som vill att hon ska ta en mindre storlek på byxorna samt har funderingar på vad det är för en man som ligger i byrålådan. 

Boken är en fristående fortsättning av "Husmorskomik, Klimakteriekärringens kåserier".

Camping, aldrig mer del 2

Så har det skett igen. Jag har campat med min familj på en campingplats. Denna gången satte vi upp vårt fyrmannatält där andra hade satt upp sina tält. Det vill säga på ett av de utsatta tältplatsområden som vi fått inringade på en karta över campingplatsen. Vår ovana trogen som campingbesökare körde vi först runt och vägde för och emot med de platser som fanns att välja mellan. Jag blev nöjd med vårt slutgiltiga val av plats. Sedemera även något lite skadeglad över att vi hann före ett ungt cykelsemestrande par som tycktes ha sett ut samma plats. De sågs senare en bit längre bort invid restaurangen.

På kvällen när vi gick runt på området och inspekterade kände vi oss lite småsugna. I restaurangen tillika kafeterian så var baguetterna slut. Pizza hade vi redan ätit tidigare på dagen och a´la carte, för dyrt  för att stilla småsuget av något i magen. Efter ytterligare några steg råkade vi på ett gatukök. Jag blev med ens sugen på en  så enkel sak som korv med mos. De andra bestämde sig för vad de ville stoppa i sig och kvinnan i mojjen började steka och grilla vår beställning.

Medan vi satt och åt kom en liten flicka i femårsåldern. Hon ställde sig vid luckan till korvmojjen och frågade tanten. “Kan du växla den här femtioöringen till elva kronor?” “Nej, det kan jag inte och det där är ingen svensk peng.” sa tanten i luckan. Flickan gick men kom tillbaka efter en stund med ett foliepaket i handen. Nu gick hon in i butiken och berättade för tjejen i kassan att nu hade hon elva kronor. Flickan kom senare ut från butiken med handen i en påse chips. Hon måste också ha varit sugen på någonting,

Vänner av ordning vill att det skall vara tyst klockan 22 på en camping. Själva ville vi somna tidigt för att orka stiga upp och packa ihop tältet så att vi skulle hinna med den tidiga färjan ut i Europa. Jag och mannen gick själva och lade oss strax efter klockan 21 för att vi i vår enfald trodde att barnen lättare skulle somna om vi också låg likt knubbsälar i våra sovsäckar. De bara fnittrade, vred och vände på sig i tre kvart. Sedan fick deras mor nog och hotade med att aldrig åka iväg på tältsemester om de inte var tysta.

Strax därpå var det tyst. I samma stund funderade jag på om det hade blivit tyst om hotet hade kommit lite tidigare. Men ett tag innan så lät det ju som om de hade trevligt tillsammans samtidigt som även jag stundtals hade svårt att hålla mig ifrån skratt. Som tystnaden var verkade det som om barnen trots allt vill på fler campingsemestrar i tält.

Hm, vi får väl se.

Camping, aldrig mer

Min familj har varit på tältsemester. Veckan innan midsommar åkte vi till Dalarna. På vägen dit stannade vi och nyttjade den svenska allemansrätten. Tältade i  en skog vid en sjö. Gjorde upp en lägereld. Satt på liggunderlag och smaskade i oss grillad kyckling samt slogs med myggen om vår rätt att slippa bli bitna av de surrande små kvällsvampyrerna. Både vuxna och barn somnade sent i sommarnatten. Det både låter och var harmoniskt och trevligt på alla sätt och vis om man bortser myggattacker.

Följande nätter tillbringade vi i Leksand på en camping. Aldrig mer en camping, säger jag bara. Så här i efterhand kan man le åt eländet men att befinna sig mitt i, det är ingen hit.

Vi ställde upp tältet invid ett annat tält men sen var det bara husvagnar och husbilar.

Camping är ett utmärkt lågprisalternativ för övernattning det måste jag erkänna. Om man nu vill tränga in sig två vuxna och tre barn i ett litet billigt fyrmannatält som det med all säkerhet regnar in i. Vi blev varse om det efter ett par timmars ihållande regnande. Klockan sex följande morgon började det dunsa ner vattendroppar på sovsäckar och ansiktena på oss. Jodå, lågtrycket höll i sig så det blev att tillbringa närmast följande natt i bilen.

Vad gör man på en camping?

Förutom att spela minigolf om det finns banor, sola och bada om vädret tillåter det eller springa till och från toalett,dusch och vattenpåfyllningskranen. Barnen hade i och för sig jättekul på lekplatsen men för en kvinna eller man som finner ro där det är tyst och lugnt så avråder jag från att välja en camping.

Att få barnen tysta vid 22-tiden då det på en camping bör vara någorlunda lugn kan visa sig vara svårare än man tror. Speciellt om man har en 2,5 årig dotter som inte vill krypa ner i en trång sovsäck utan vill ut ur tältet. En mors tålamod tryter och det är sannerligen påfrestande för psyket att hålla sig lugn och leka koja tills barnet till slut somnar av utmattning och “killa ryggen” kombinerat med vaggvisor av alla de slag.

Har man ett småtaskigt morgonhumör innan man har fått i sig frukost så känns det inte bra att i tidiga morgontimman springa ut i daggvått gräs för att hinna med ett nödigt barn på toaletten som naturligtvis ligger en bra bit bort från tältet räknat. Det är även minst sagt uppstressande när man nyvaken, utan frukost möter sin morgonpigga husvagnsgranne som med sitt hurtfriska: “Hej, var kommer ni ifrån - hur länge har ni varit här - och vad ska ni göra här då - frågor. Det är då man önskade att man befann sig i skogen igen. Även fast jag inte känner mig eller ens har en vilja att vara trevlig svarar jag artigt på frågorna han ställer.

Anammar man att tälta i skog och mark kan man be barnen uträtta sina behov bakom en buske en bit ifrån tältet. I bästa fall kan man få ligga kvar i sovsäcken och morna sig lite innan man ålar sig ur.

En undran bara, vilken kategori människor trivs på en campingplatser? Jag beundrar de som kan koppla av och ha det trevligt där. Nej, semester på camping i tält bland en mängd andra för mig okända människor tätt inpå är ingenting för mig.

Ett nyår som hamster

Hur man än brukar göra med firandet så finns det nyår som känns mer speciella än andra. För egen del är det bland annat årsskiftet 1991/1992. Då ett kompisgäng var på nyårskryssning,

till Helsingfors. Det var den gången jag blev med fästman. Vi firade nyåret med skål och skrål
på finskt vatten. Lärde oss att gott nytt år skulle uttalas [Hyvvä årta vårta].

En timme senare gick vi med skumpa i glasen, så högt vi kunde ut på fartygets däck. Med vinden i håret. trädde vi ringarna på fingrarna och kysstes i fyrverkerier.

Ett annat år var när vi bojkottade jul- och nyårsfirandet i Sverige och flydde till Kanarieöarna

med familjen. Dyrt! Ja, men vilka upplevelser. Nu ska jag inte gå in på jeep- och kamelsafarin
utan koncentrera mig på just vårt nyårsfirande. På hotellet tillika restaurangens alla bord låg det
dekorationer så som hattar och masker i olika färger som vi tog på oss. Dessutom låg det tutor
och confetti utspridda.

Nyårskvällen var ljum och som den barnsliga förälder jag är, fick jag min kära familj att tycka att
vi skulle få fart på stället. På mitt givna kommando, ett, satte vi tutorna till läpparna. Två, drog
vi in luft i lungorna och tre, så blåste vi ut luften genom den ihoprullade lilla papperstutan så att
den stod rakt ut från våra munnar och gav ifrån sig ett skriande läte. Behöver jag säga att det
blev startskottet för de övriga gästerna i restaurangen att följa efter och skapa mer oljud.
Öronbedövande tjutande, fick de flesta att hålla för de trattarna på huvudet vi lyssnar med.

Inför tolvslaget fick vi vindruvor. Meningen var att vi inför varje klang i klockslaget skulle stoppa
in en vindruva och önska oss något. Jag tror inte att någon av oss i familjen hann önska något.
Vi hade fullt sjå att proppa in druvorna i munnen. De vi inte hann tugga i oss, trillade ut när vi
gapade efter flera. Om vi inte tvingade in dem med tungan i kinderna. Där hopade sig druvorna
så vi såg ut som gigantiska hamstrar i käften.

Reporter i sängkammaren

För ett tag sedan lämnade jag in en bok på en tidningsredaktion, för en recension, trodde jag. Det blev ett inbokat besök hemma hos mig istället. Så nu i veckan hade jag en reporter från den lokala tidningen på besök.

När reportern kom in genom dörren, frågade han om vi hade djur. Vilket vi har. Jag bad honom stiga på och visade in honom, till en av de kattfria zonerna vi har i hemmet, dvs kontoret. För till sängkammaren tyckte jag inte skulle passa sig att ha in en främmande karl.

Efter att han frågat ut mig om en massa saker, blev det hett, som över ett stearinljus, på kroppen. Som den klimakteriekärring jag är kom vallningarna igång. Det bar sig inte bättre än att den väl valda koftan för dagens möte, åkte av.

Efter en stund, hamnade jag på sängen ändå. Reportern ville ta några bilder, sa han. Och det skulle gärna vara på den plats där jag arbetar. Det gick för sig, tyckte jag. Jag hade tidigare under samtalet med honom, berättat att jag ville ha valuta för mina sömnlösa nätter. Eftersom jag visste att det inte var en herrtidning han skulle plåta för, så satt jag på sängkanten, med kläderna på, förutom den kofta jag hade tagit av mig innan och visade upp min debutbok som jag hade skrivit.

Jag tänkte när han hade gått, att vill han skriva om mig, så kan jag skriva likväl. Meningen var att jag skulle hinna att publicera mitt blogginlägg, innan VP hann före mig. Men med tanke på alla reaktioner på FB, har jag märkt att många av er redan läst artikeln och sett att jag hade en reporter i sängkammaren. Fast det är klart, ni såg honom inte, han var ju bakom kameran.

Lyckans ost

Är du för eller emot kälkbackar?

Om det är vinter och kallt, absolut tycker jag att ungar och andra med barnasinnet kvar ska få åka pulka, skidor eller kälke i en backe.

Men att en mejeriprodukt skall få symbolisera ett vinterlandskap. Det tycker jag är synd. Jag stör mig på detta fenomen att osthyvlaren inte förmår att hyvla från en kant till en annan. De håller sig bara på sin kant, antar jag. Eller kant och kant, de karvar mest i mitten hela tiden.

Men det är väl som utförsåkning eller som när jag ville att barnen skulle få ha lite roligt i snön. Jag gick ju inte ända upp i backen och släppte pulkasnöret och lät småbarnen swisha ner hur som helst. De var ju nybörjare och jag var rädd om de små liven.

Alla är nybörjare även i att hantera en osthyvel. Men jag har märkt att vissa nog inte ens vill lära sig att hyvla. Jag är rätt glad över att de inte arbetar med finsnickerier. ("Jag önskar ett plant bord." "Sorry, du fick en mer vågad variant.")

En ost är ändå en ost som råkar få en och annan avhyvling om det är en hård variant, Har ni märkt förresten, att vissa ostar är näst intill omöjliga att hyvla? Ostmassan liksom korvar sig och går sönder när man försöker få sitt pålägg på smörgåsen.Om jag vrider osten ett kvarts till ett halvt varv går det ibland lite bättre. Hur kommer det sig?

Jag har tur om jag får ostskivorna hela.

Annars får jag förlita mig på turen i kärlek eller spel. Då kanske man kan förklara sig som en lyckans ost.

Har du en man i byrån?

“Tänk dig att ha en man i byrån i en ask bland många grejor. När som helst du får lust plockar du fram din ask.” Det har jag hört Lill Lindfors sjunga många gånger. Jag vet inte vad ni anser, men jag tycker att det är en svängig och klämkäck låt..

Men jag förstår aldrig vad det är som det sjungs om egentligen.

Varför skulle hon stoppa ner en  man i byrålådan?

Och sen bara plocka fram honom när hon fick lust.

Jag har varit så naiv när jag hört låten och trodde först att det faktiskt, helt bildlikt, skulle vara en liten man i en byrå. Troligtvis bottnar det i min barndom och jag kom väl att tänka på  Barbies Ken.

Jag är helt säker på att det finns människor, som har det som Lill Lindfors en gång sjöng om att hon kunde tänka sig att ha i byrån. Kanske är det bara en lek med orden i sången, som grundar sig i att stuva undan en jobbig partner. Eller så kan vi få ha våra fantasier och tro att det är den manliga varianten av en uppblåsbar Barbara eller en sådan där penisatrapp som går igång, om den är laddad med batterier. Eller så är det bara någon som har en bortglömd Kendocka liggandes däri. För han var i min barndomsvärld, en liten men dock stilig man, som faktiskt får plats i en ask bland andra grejer i en byrålåda.

En man i byrån – Lill Lindfors

Va' en man kan vara härlig,

och så plötsligt så besvärlig,

ärligt sagt förfärlig, ja ni vet.

Lite prassel följs av trassel,

snick och snack och tissel tassel,

och det är trist man längtar

att få va' i ensamhet.

Tänk dej att ha en man i byrån,

i en ask bland andra grejor.

När som helst du får lust

så plockar du fram din ask.

Tänk dej att ha en man i byrån,

i en ask bland andra grejor.

När som helst du får lust

så plockar du fram din ask.

Känner du dej ensam syster,

lite kelsjuk eller dyster

har du alltid asken att ta till.

Sen har du kul tills det blir tråkigt

blir det obekvämt och bråkigt

stoppar du bara ner din ask i lådan när du vill.

Tänk dej att ha en man i byrån...

En mossig morsa

Vad kalllar du din mamma?

Säger du mamma, morsan eller tilltalar du henne vid namn?

När jag var liten sa jag alltid mamma, aldrig vad hon hette om ingen frågade mig. När jag gick i mellanstadiet började jag säga mor och far. Anledningen till det var att jag hade en brevkompis som sa mor och far till sina föräldrar. Det lät trevligt och annorlunda, så därför gjorde jag det med. Varför hon gjorde det, vet jag inte men jag tänker fråga.

Morsan har jag nästan aldrig sagt. Men det har jag hört andra säga om sina mödrar. Bland annat min man och hans bröder. De kan dra till med morsan, om de vill att hon ska uppmärksamma det de vill ha sagt. Men eftersom de är smålänningar och inte uttalar r, så blir det mossan. Inte det gröna ludna vi kan finna i skogen, men jag tror ni vet vad jag menar.

När jag fick barn eller kottar, som en del säger,  för det finns ju också i en skog, blev jag med ens tilltalad mamma. När ungarna sedan blev längre än mig, blir det till och med lilla mamma ibland.

Vi föräldrar säger fortfarande inför våra vuxna barn, att “Jag ska höra med pappa” eller  “jag ska höra med mamma”.

Jag undrar om ni som redan har fått barnbarn, blev ni mormor, morfar, farmor eller farfar på en gång, efter att era barn, fått ett barn? Jag antar det.

Min egen mor, blev mormor och barnens farmor, blir tilltalad vid sitt namn av svärsöner och svärdöttrar. Men blev såklart farmor, fast hon både är mormor, mamma, svärmor och mossan.

Bussanslutning

Hej och välkomna! Ragnar heter jag och jag är en väldigt snäll människa.

Det brukar stämma om man säger så. Men ibland är jag ett nöt.

En gång var det en allerichock på en av bussarna. Det blev ju akuten och så. Tror att det var en busschafför som var dum då, ett riktigt nöt. Efter det så finns det restriktioner kring nötter på bussarna nu. Vi får inte äta nötter. Det är synd, för det är ju det godaste som finns, av det man kan ha som tilltugg till en öl.

Apropå alkohols intagande på bussresan. Det är samma restriktioner här som på båten. Men här på bussen är det jag som kör och jag tittar rakt fram på vägen, för det tycker jag känns säkrast.

Vi har toalett ombord.

Dit går ni, lämpligast ensamma, det blir så trångt annars.

När ni gjort något så finns det en knapp som spolar bort allt ni gjort. Och har ni inte gjort något så gör det ingenting och då behöver ni inte trycka på knappen.

Vi har WiFi, lösenordet är: Agneta, Margaretha och Klara och en massa nummer… Märkte ni att jag bara sa kvinnonamn? Jag tycker att det ska vara jämnställt. Men egentligen vill jag helst bestämma själv. Men det vet man ju att det är kvinnorna som bestämmer. Men ibland bestämmer man sig för att göra det hon säger, för att få slut på tjatet. För annars kan hon bli arg. Det är märkligt vad arger hon kan bli. Så det vet vi, alla karlar att det är hon som bestämmer hemma.

Apropå den här "Me too" kampanjen, jag vill inte på något sätt förminska det som skett och fortfarande sker. Det är förfärligt. Men jag har startat en ny rörelse. Jag kallar den "You too". Är ni med på den? För det vore väldigt trevligt om någon ville röra på en någongång.

Jag får önska er en trevlig resa nu, och sätt er jämte någon ni inte känner. För efter ett tag så märker ni kanske att ni är släkt. Och det kan ju resultera i att man kan få ärva något vid ett senare tillfälle. Och sen ska ni vara så goda att ta kaffe och en och annan kaka kan vara lämpligt. Tio kronor kostar det, lika mycket som en flaska vatten om ni blir törstiga. Det är till dem som inte har något dricka med sig. Eller till er som redan har druckit ur det medhavda och vill ha mer.

Är det något ni undrar över så får ni fråga. Nu ska jag koncentrera mig på att köra den här sträckan och plocka upp dem som ska med på näskommande hållplats.. Där stannar vi och de som vill tar en bensträckare för att sedan åka vidare med anslutningsbussen så ni kan få åka på er kryssning.

Internationell klimakteriedag

Visste ni att det finns en internationell klimakteriedag?

Jovisst, 18 oktober infaller den.

Jag tycker det är jättebra att man uppmärksammar kvinnor och män i positiv bemärkelse. Men måste vi ha olika dagar för det? Vi har mors dag och för all del fars dag. Men fruntimmerna har redan en hel vecka, så när som på en man vid namn Fredrik. Och nu en internationell klimakteriedag också!

Det är fantastiskt att någon eller några får en tanke om att hylla de kvinnor som har mindre östrogen. Vilket bland annat kan resultera i sömnproblem och värmevallningar utöver humörsvängningar.

Tycker vi verkligen att ilskna klimakteriekärringar ska ha en egen dag? Hur firar man då? Köper en ask klimakteriepiller eller ger tanten en klimakteriefläkt. Vill man jävlas lite så är det ett ypperligt tillfälle att reta upp någon östrogensvag tant. Köp en kaktus och en påse jungfrubröst eller hitta på något annat bus.

Apropå humörsvängningar förresten, så bad jag min man att “Älska mig mest när jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det som bäst”. “Det är ju då det är som svårast”, fick jag till svar. Men jag är glad att han faktiskt försöker.