Jag är världsbäst

Jag är världsbäst!

Vem är kaxig nog att uttrycka sig på det viset?

Möjligtvis Zlatan och alla som vunnit på sina bedrifter i saker det går att vinna världsmästerskap i.

Det var inte jag själv som tyckte att jag var världsbäst. Det är lätt att bagatellisera sina handlingar i vardagen. Man tycker att det man gör, kan andra göra de med. 

- Du är världens bästa… Vet du det?", sa en arbetskamrat till mig en dag. 
- Tack!, svarade jag. För vad svarar man annars på något sådant.Jag hade bara kollat om skriket jag hörde, var kopplad till en olycka. Vilket det gudskelov inte var. 

Samma dag fick jag höra av en annan arbetskamrat: “Åh, vad du är bra!” och “Vad skulle vi göra utan dig?” Medan kramen kom mot mig med helöppna armar. Då hade jag bara ändrat på några parametrar i en maskin.

Jag önskar att fler fick höra hur fantastiska de är. Vilken känsla trevliga ord och handlingar kan göra med en. För mig känns det ungefär som när barnen kan tycka att man är världens bästa mamma. Fast jag realistisk nog kan förstå, att det finns så många andra mammor, pappor, släktingar, vänner och arbetskamrater som är världsbäst. Jag blir i alla fall rent av lycklig, över att få göra andra glada.

Om man får någon att tycka att man är världens bästa, för en liten stund, så är det väl helt underbart. Det är bara att tacka och ta emot. Insupa känslan över att vara värdefull för någon. Någon kan vara DU. Var tacksam över de som är tacksamma över det du gör.  

Speciellt om de säger att du är världens bästa.

Klimakteriefläkt mot inre klimatförändringar

För att stå ut på arbetet med de inre klimatförändringarna, så fick jag företaget jag jobbar på att skaffa en klimakteriefläkt till mig.

Under den varma delen av året, försvinner fläkten från min arbetsplats rätt ofta. 
Jag missunnar ingen att få en frisk fläkt om de är varma. Men jag tycker att det är förargligt att behöva leta efter fläkten, var gång den försvinner.

Efter ett tags letande, fixade jag en etikett och satte på fläkten.

Katarinas klimakteriefläkt, men det hjälpte inte alls.

När jag tröttnat ordentligt, skrev jag en liten lapp och tejpade fast.

SKAFFA ER EN EGEN FLÄKT! UTLÅNAS INTE MER. Personlig utrustning mot klimakterievallningar för fruntimmer i övergångsåldern. Passa er för ilsken tant!

Det hjälpte föga. Tyvärr blir jag sällan arg så den ilskna tanten uteblev. Jag bad ansvariga att köpa fler fläktar. Därefter fick klimakteriefläkten stanna kvar på avdelningen i alla fall. Mycket kan bero på att fläktens stödben demolerats av allt flyttande och nu måste stödjas mellan arbetsbord och vägg, för att kunna stå själv. Annars trillar den och hamnar raklång på golvet.

Vid ett av nederlagen, då fläkten var golvad. Kom vår dåvarande produktionschef och ville titta till hur det såg ut på avdelningen. Jag var själv inte där, för att kunna resa upp och stadga fläkten och förstår att det inte såg respektabelt ut, inför ett viktigt kundbesök. 

Min klimakteriefläkt hamnade i skrotbingen, med ett lovande ord att jag skulle få en ny.

För egen del behöver jag inte svalka av mig lika ofta längre men det finns andra kvinnor på avdelningen som kan tänkas behöva en på grund av sina inre klimatförändringar.

Väderleken vattenkrig

Ibland blir dagarna inte som man tänkt sig.

Jag ville bli klar med ogräsrensningen i den stora rabatten.

En mulen himmel släppte väder. 

Väderleken lekte vattenkrig med mig. 

Länge var vi motståndare lika envisa.

Vattnet tyngde ner mitt hår. Blötte ner mina handskar. 

Jorden var i maskopi med min motståndare och 

sög åt sig så mycket väta den bara kunde. 

Skitade ner i stort sett allt det jag hade på mig.

Jag gav mig inte förrän rabatten var fri från kirskål och målla. 

Blöt, kall och nöjd med dagens uppgift, gick jag in. 

Värmde mig med en ångande dusch. 

Vatten som vatten, tänkte jag. 

Men nu är det jag som bestämmer när det ska sluta skvala. 

Vem vann väderleken? 

Jag tror det blev oavgjort. 
Jag slutförde mitt uppdrag, sitter inomhus med torra kläder och 
hör regnet smattra mot rutan.

Vårruset

Så stod man där i startledet med nummerlapp på bröstet och kände värmen pulsera från alla förväntansfulla flickor, tjejer, kvinnor och tanter.

Solen sken, högtalarna spred ut musik och “Clabbe” gjorde allt vad han kunde för att göra sin röst hörd. Sorlet från alla deltagarna runt omkring var intressantare. På flera podium stod “Friskis och Svettis”- ledare och visade hur vi skulle kunna värma upp.

Visst försökte man att utföra lite rörelser. Armar upp och hopp på stället var det enda som fungerade på den plats jag befann mig. Efter ett tag gav jag upp, för att det var så trångt. Hade man sparkat bakåt med foten eller dragit upp knäna framför sig, så kan ni själva förstå vad som skulle kunnat hända. De flesta skonade sina medsystrar och lät bli. 

Så gick startskottet för “springa fort”- deltagarna. Efter några minuter var det “springa”-deltagarnas tur. Vårt arbetslag hade placerat sig där. Vårruset var äntligen igång. Inte var det någon rusning precis. Några joggade. Men det var som att jogga på stället så vi la om taktiken och gick i rask takt utmed den fem kilometer långa banan.

Tiden var inte den viktiga. Det handlade om själva händelsen. Samvaron att göra något i ett arbetslag. Deltaga i folkfesten, motionera och njuta av vårens grönska. Som pricken över i-na i picknick- kassen, satt vi tillsammans och mumsade, efter en skön promenad en vacker kväll i maj. Lite småkallt blev det när solen försvann bakom trädtopparna. Min första gång på ett vårrus blir säkerligen inte min sista.

Svenskar är mesiga

Nu har jag skrivit i min Husmorskomikblogg i lite mer än en månad. Den är tänkt att få andra att le samt ge utlopp för min egen kreativitet. Målsättningen var att lägga ut en vardagsbetraktelse, varje fredag. Med något enstaka bonusinlägg någon gång. Det gick inte alls som planerat. Målsättningen har jag hållit hitintills. Det är fortfarande roligt. Men jag får tvinga mig själv att inte lägga ut fler inlägg än vad som var tänkt. Det går sådär.

I början blev jag faktiskt smått besatt av att titta på sidhistoriken över bloggen. Jag, av alla människor, som egentligen inte bryr mig om vad andra tycker och tänker om mig.

Jag har även börjat få förslag på vad jag skall skriva om. Bland annat då vi vid en fikarast på jobbet, började prata om helger. I synnerhet om den ankommande 1 maj. Som i år infinner sig på en söndag.

-Skriv om att svenskarna är mesiga. Det kan du ta upp i din blogg, sa den fackliga representanten, tillika arbetskamraten..

- Det är inte ens roligt, sa jag.

- Nähä, sa den fackliga representanten.

- Vem vill ta upp att man ska demonstrera 1 maj och att svenskarna är mesiga? Börja blogga och skriv själv. Eller så kan du få vara gästbloggare i min, fortsatte jag.

- Nä, jag är så dålig på att skriva. Men det är arbetarnas dag!

- Jag tycker det är jätteskönt med en ledig dag från det jobb man får ut sin lön ifrån. Då kan man spendera den dagen i trädgården, eller något, sa jag.

- Men, tänk om de som bestämmer kommer på att den dagen inte fyller någon funktion alls längre och beslutar om att ta bort den helgdagen, säger fackliga representanten.

- Då går vi ut och demonstrerar, säger en annan arbetskamrat vid fikabordet bredvid!

-Ja, det gör vi, säger jag!

Men jag tror bestämt att jag tänkte, troligen inte, för svenskarna är så mesiga.

Det här inlägget blev nog inte precis som den fackliga representanten ville att det skulle bli. Men det struntar jag i eftersom jag egentligen inte bryr mig om vad andra tycker och tänker om mig. Bara jag kan få dem att le en smula.

Plattan i mattan

Grattis, alla ni som heter, Ture och Tyra. När jag såg i almanackan att det var er namnsdag idag, 28/4-16.  Kom jag direkt att tänka på Tures Trafikskola. Det var där jag tog körlektioner, i slutet av 80- talet. Han som hade körskolan hette just Ture. Hans Fru, som jobbade i receptionen, hette Tyra. Sen fanns det en körskollärare till, en man vid namn Tore.

En del som hände när man övningskörde kommer man nog alltid att minnas..

Bland annat så resulterade ett av mina första försök i, att jag körde in i en syrenbuske på tomten. Till mitt försvar tyckte farsan att jag skulle pröva på att köra i vinterväglag. Jag är inte säker på att morsan tyckte att det var en så bra idé. Med tanke på busken.

Det här är lite pinsamt att förtälja. Men jag lärde mig att köra bil i min fars, inte alltför funktionella bilar. Bland annat hade en av bilarna, en växellåda som satt lite snett. Det gick bara att få in två växlar på den under en period, tvåan och fyran. Varvid jag lärde mig att köra iväg på tvåans växel.

När jag sedan började på körskolan, startade jag på tvåans växel även där.

Ture, gillade inte alls att jag startade bilskolans Nissan Sunny, på det sättet. Han rättade till min startprocedur ganska omgående.

Det går inte fort när man är nybörjare. En gång när jag var ute och övningskörde, med min far, så gick det sannerligen inte fort nog. När vi hade kommit en bit från samhället och 50 skylten, tyckte han att det gick väl långsamt.

- Gasa lite mer, sa han. Och jag gasade lite mera.

- Gasa ännu mer, vi kommer ingenstans i den här hastigheten, fortsatte han.

Åh, som jag gasade sen. Men han var fortfarande inte nöjd. Jag blev då upprörd på tonårsvis och skrek:

- Jag har redan plattan i mattan!

Bilen rullade framåt i snigelfart. Pappa bad mig stanna vid sidan av vägen. Han upptäckte ganska snart att gasvajern hade gått av. 

- Du som har mindre fingrar. Tvinna ihop ändarna. Här har du isoleringstejp. Använd det, så håller det tills vi kommer hem, sa pappa.  

Jag hjälpte till att fixa gasvajern provisoriskt. Sedan fortsatte vi vägen fram.

Jag fick mitt körkort till slut. Lite tack vare pappa och hans bilar.. Men mycket tack vare Tures Trafikskola. Skänker idag en tanke till dem som jobbade där. Tack, Ture, Tyra och Tore.

Hushållsnära tjänster, en robotgräsklippare utan Rut

Min man är rätt glad i nya tekniska prylar. När robotar för att klippa gräs dök upp på marknaden, ville han naturligtvis ha en. Han ville skona sin rygg, eftersom det oftast, nästan alltid, var han som klippte gräsmattan hemmavid. Jag ville skona mina öron samt föregå med gott exempel i grannskapet. Det vill säga att inte störa friden genom att klippa gräs.

Vi hjälptes åt att inhandla och installera vår robotklippare, Sture. Varför ger man en robotklippare ett namn? Det gör man inte med andra gräsklippare, eller?

De första gångerna Sture klippte, stod vi på altanen och tittade på. Som om vi ville se hur den skötte sitt arbete. Var är den nu? Har den fastnat någonstans? Nu kör den dit... och nu till laddstationen.

Vi är nöjda med resultatet. Det är bara att konstatera att en robotklippare är en bra och billig arbetskraft. En investering, utan arbetsgivaravgifter. Inga Rutbidrag behöver ansökas. Inte när vi har Sture. Vårt bidrag till oss. För miljön, för tystnaden, för ryggen och för att slippa klippa gräs själva.