I min barndoms somrar, brukade jag få följa med tant Vanja, när hon skulle iväg och bada. Hon var en liten pratglad kvinna med kortklippt ljusbrunt hår, I ansiktet vilade ett par stora 70-tals glasögon på näsan. Vanja stuvade in sina tre egna ungar, ibland grannens två barn och mig, där vi fick plats. Hade man tur hamnade man i bagageutrymmet bak i hennes lilla bil. Tillsammans med picknickkorgar och badattiraljer.
Man ansvarade själv över att badkläder och handduk var nedpackade på ditvägen. Och att det kom med hem igen. Man drack ljummen saft ur en sirapsflaska och åt bullar och Mariekex. Ibland skickade mor med smörgåsar. En gång råkade jag bita i en nyckelpiga som hade landat på min svettiga ostsmörgås. Man ska inte säga att saker som går att äta är äckliga innan man smakat, men det var en väldigt besk och otäck smakupplevelse, vill jag minnas.
Jag vet inte hur det var för er? Men vi blev itutade att vi absolut inte fick bada, förrän tidigast efter en timme efter matintag. Annars kunde vi få kramp och drunkna. När vi inte fick bada turades vi om att gunga istället eller satt i den varma sanden. När vi lärt oss simma stod vi och tittade på planschen med simmärken, som var fastnitad på väggen till omklädesbaracken och diskuterade vilka märken vi skulle klara av härnäst.
Jag kan sakna mina barndoms somrar, då sommarlovet tedde sig hur långt som helst. En semester i den vuxnes värld är så mycket kortare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar