Förbannad på Sture

En härlig sommardag brukar jag vilja spendera under äppelträdet och läsa. Jag ligger på ett gammalt täcke, bullar upp med kuddar och slår upp den bok jag finner ett intresse att läsa ur. Jag hör fåglarnas kvitter, flugornas surrande, ser fjärilens vingslag i ögonvrån och drömmer mig in i bokens handling, medan jag känner myrorna kittla på min kropp.

Så hör jag i bakgrunden, Sture, med sitt småsurrande klippande. Tittar upp och ser var han befinner sig. Gör en snabb kalkylering av att jag hinner läsa en stund till. När han närmar sig flyttar jag undan fötterna, drar undan täcket och låter Sture passera, innan jag lägger ner täcket igen och fortsätter mitt läsande.

Som ett djur efter sitt byte, håller jag ögonen på Sture, var gång jag hör att han närmar sig mig. När jag behöver flyttar jag runt täcket på trädgården. Ibland räcker det med att mota bort Sture genom att hålla boken på gräsmattan framför täcket så Sture kan komma mot, vända om och ändra riktning.

En dag blev jag förbannad på Sture. Han var så närgången och ändrade riktning åt mitt håll, gång efter annan där jag låg. I min ilska över att bli störd, daskade jag till honom, Varvid han började tjuta.Jag knappade in den kod jag trodde min man och jag hade enats om. Fel kod. Sture fortsatte att tjuta i öronen på mig och i kvarteret där jag bor.

Jag lyfte upp gräsklipparen, bar in den i garaget, stängde porten och där fick den stå och tjuta. Ända tills jag ringt mannen och vi tillsammans redde ut kodproblemet som kunde knappas in så oljudet kunde tystas, till min och säkert mina grannars lättnad.